Platser formar oss och lämnar spår. Scenrummet har alltid betydelse för det drama som är våra liv.

Det är någonstans i det ovanstående som man hittar utgångspunkten i Uppsalakonstnären Katrina Loelvs lilla och välbalanserade utställning ”Platsen och minnet”, som just nu hänger på Galleri 1.

På en vägg hänger en grupp om nio svarta kritteckningar där en tung svärta breder ut sig kring små pulserande fält i en ljusare gråskala. Verket, ”Album”, ser utan att visa något konkret ut som en samling flyende men fortfarande påtagliga minnen.

Artikelbild

Utställningen visar också ett par större dukar med nonfigurativa fält i akryl, som liknar bilder Loelv visat många gånger tidigare, och ett litet verk där några skärvor av upphittat turkost kakel har monterats på en skiva. Hittegodset får en förlängning i en grupp gäckande ready-mades som visas mitt i rummet. På små skivor av paff ligger mängder med små sten- eller tegelkulor, noggrant monterade och försedda med små anteckningar av svårtolkad information. Loelv har räddat objekten från en rivningskåk där det bodde en tegelbrännare och deras funktion lär vara en kartläggning av olika recept och ugnstider. I sammanhanget spelar deras ursprungliga betydelse emellertid mindre roll och de axlar istället en funktion som betydelsebärande element som säger något om att vardagen som vi vistas i är full av potentiella votivgåvor med symbolisk tyngd.

Det bor en sorg i Loelvs utställning. Det är inte så konstigt. Tiden är som bekant en skoningslös kraft, och minnen är sällan enbart lyckliga. Men som Loelv själv skriver i en liten bok, fylld av både ljusa och mörkare familjerelaterade ögonblicksbilder och minnen, som också ingår i utställningen: ”Konstigt, det är vackert här, fortfarande är det vackert här.”

De ljusa akrylmålningarna, med inslag av jordigare förger, får i sällskap av allt övrigt en oväntat stark laddning. ”Platsen och minnet” är ett fint exempel på hur Galleri 1:s lilla rum används på ett på en gång luftigt, i betydelsen inte påträngande, och mycket effektivt sätt.

Nog fortsätter världen att vara vacker. Trots allt.