Lågmäld provokatör

Mer än något annat visar Andres Serrano hur svårt det är att betrakta bortom språket. Sebastian Johans har sett en återhållsam sensationsmakare på Fotografiska.

18 mars 2015 12:39

Fistfucking. Smaka på ordet. Visst är det mustigt. På en gång drabbat av en grafisk tydlighet och en myriad av spretiga konnotationer, ungefär som smakerna i ett riktigt ambitiöst långkok.

Ord och de värden vi förknippar med orden i fråga är en stor del av receptionen av den amerikanska fotobaserade konstnären Andres Serranos bilder. Tillsammans med postmoderna fotokonstnärer som Cindy Sherman klev Serrano in på arenan och omdefinierade under 80-talet fotografiets roll i samtidskonsten. Och kanske skulle man kunna påstå att Serrano mer än någon annan illustrerar det för poststrukturalismen så viktiga begreppet ”the linguistic turn”. Språket blir i alla händelser den port genom vilken man betraktar hans verk.

Serrano har varit häftigt omdebatterad och hans utställningar har attackerats av både nazister och kristna fundamentalister. Hans överlägset mest kända bild ”Piss Christ” är ett förträffligt exempel på när språket styr seendet. Bilden i sig är en oförarglig, nästa överdrivet vacker återgivning av ett liksom glödande krucifix. Titelns hint om att det vi ser är ett kors nedsänkt i urin ställer sig uppenbarligen i vägen för motivet för vissa grupper av betraktare.

Den bild som visar fistfucking – termen har mig veterligen ingen adekvat svensk översättning – kommer ur den nästan lika omstridda serien ”A history of sex” och visar rätt och slätt en kvinna som har handen instucken i ändtarmen på en man. Den snabba beskrivningen får bilden att framstå som en hårdpornografisk scen. Men det vi ser i bilden känns mycket mer besläktat med barockt måleri eller möjligen en oväntat käck reklamkampanj för ett gör-det-själv-kit för prostataundersökningar. Så är det hela tiden hos Serrano, som mest av allt framstår som en ovanligt humanistiskt lagd munk som pläderar för ett demokratiskt seende.

Piss, skit, blod, sperma, döda kroppar, klanmedlemmar i kåpor, dödliga vapen, sexuella extremer och porträtt av hemlösa hör till de motiv som dyker upp i Fotografiskas lite för murriga men fint heltäckande presentation av Serranos arbete. Och den sensationslystnad som en snabb beskrivning av motiven låter gälla uteblir ständigt. Serranos användande av kristen rekvisita är inte i närheten av den blasfemi som han regelmässigt anklagas för, utan speglar på ett uppenbart sätt hans egen tro. Att en vacker gul monokrom visar urin påverkar egentligen inte hur den ser ut. En stor marmorerad röd-vit yta som består av blod och sperma behåller också sitt utseende trots att vi vet vad den visar. Men vi ser den kanske på ett annat sätt. Serrano dras mot det extrema men försöker visa att det går att se – faktiskt allt och alla – utan förutfattade meningar. Ibland lyckas han sämre, som i bilderna av döda kroppar på ett bårhus, och betraktar ovanifrån istället för ansikte mot ansikte. Men oftast närmar han sig motivet med en stor allmänmänsklig respekt och en smak för det överdådigt svulstiga, till och med när han fotograferar de draperade medlemmarna av Ku klux klan, som hos Serrano mer blir tragiska eskapister än den personifierade ondska de vanligen framställs som.

Konst

Redemption

Andres Serrano

Fotografiska

Pågår till 17 maj

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!