Känsligt utförd retrospektiv

Uppsalamålaren Sara Johansson utforskade envetet vår förnimmelse av rummet. Med ”Platsens anatomi” presenterar Uppsala konstmuseum en mycket känsligt utförd retrospektiv, konstaterar Sebastian Johans.

14 oktober 2015 16:08

Vi är de rum vi vistas i. Det kanske låter som hurtig slogan från ett av de där företagen som vill vara konstnärliga inredningsarkitekter men sällan når längre än till oklädsamt dyra och vanligen ganska slätstrukna shoppingtips. Men det är ändå sant. Vårt jag är ständigt en kropp i anslutning till olika rum. Vi är rumsliga varelser, vårt jag har bara fäste i en fysisk verklighet. Det finns, med andra ord, alla orsaker att verkligen notera rummet.

Den för tidigt bortgångna konstnären Sara Johansson (1954-2010) var i sitt konstnärskap närmast besatt av den där utomvärldsliga, och paradoxalt verklighetsintensiva, känslan som en riktigt konkret rumslig iakttagelse kan innebära. Att se hela världen i en enda liten detalj, skulle kunna vara ett prosaiskt sätt att uttrycka samma sak. Redan i den mindre minnesutställning som Uppsala konstnärsklubb arrangerade i Åhuset ett år efter konstnärens död illustrerade den stora stringensen i Sara Johanssons formsökande måleri och visade, som Cristina Karlstam skrev i en recension, på ”ett självständigt och kompromisslöst konstnärskap.” Två kvaliteter som förstärks i Uppsala konstmuseums utsökt hängda ”Platsens anatomi”.

Utställningen presenterar behagligt glest och mycket säkert Sara Johanssons konst, och åskådliggör bland annat hur säkert hon behärskade sina färger. En stark gul färg med oväntat mycket integritet, i trots mot sin slående skönhet, fyller ett av rummet. En behärskad men ändå innerlig blå ett annat. De ofta stora målningarna griper efter arkitektoniska detaljer och har en exakthet som speglar konstnärens intresse för vetenskaper som fysik och matematik, vilket också avslöjas i titlar som ”Fältteori” och ”Ljusets algebra”. Men trots, eller kanske just tack vare, exaktheten är det ändå tydligt att förnimmelsen av arkitektur är viktigare än arkitekturen i sig. Bassängen, en fördjupning i en golvliknande yta, är ett av de teman som utforskas och återkommer i flera snarlika motiv, som bara försiktigt förskjuter olika detaljer och prövar lite olika kontraster och accenter. Det är väldigt svårt att vara trovärdig i mötet emellan gult och svart eller grått, effekten i mötet mellan färgerna är nästan alltid för slående och direkt, men hos Sara Johansson fungerar det utmärkt.

Det exaktas utforskande blick utmanas också av en drömskt, nästan sublimt sökande underton som söker sig tillbaka och blinkar till ett romantiskt landskapsmåleri. Men här finns också, som den amerikanska kollegan Anita Glesta skriver i katalogen, något som pekar mot science fiction. En lite äldre målning vänder sig ganska direkt ännu längre tillbaks och doftar med ett gåtfullt ljus tydligt av Rembrandt. Men överlag ligger tiden i flera parallella skikt i bilderna. Trappor blir en dröm om att stiga mot himlen. Antydda öppningar en drift att hitta ut. Det svävande och upprepande anslaget går också igen i installationen ”Open Hands, Vattnet som gåva”, som Johansson gjorde tillsammans med Barbro Curling 1998. En video visar ett par händer som lyfter vatten ur en källa, och i en rad om fem stora glascylindrar som är placerade framför skärmen upprepas motivet i stillbilder.

De geometriska formerna möter alltid färgerna så att skärpan inte försvinner i det lockande sköna. Här och var hänger rakare, mer torrt konstaterande, kolteckningar som också balanserar upp helheten på ett fint sätt. En utställning med ett mycket bra gehör.

Konst

Platsens anatomi

Sara Johansson

Upsala konstmuseum

Pågår till 22 oktober

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Sebastian Johans