Tystnaden hos skulptören Ingolf Kaiser är rungande. Och magnifik, och trollbindande, och skräckinjagande. Listan kunde fortsätta länge.
Att stå framför Kaisers skulpturer är som att vrida upp volymen och känna hur kroppen gör sig redo för höga, överrumplande och tungt ödesmättade ljud som aldrig kommer.
Utställningen ”Vagn för flyende” är inte stor, varken till ytan eller sett till antalet verk. Men den är påträngande, krävande och kompromisslös.
Titelverket består av en stor, överdimensionerad skrinda i obehandlat trä. Som merparten av Kaisers skulpturer är verket sammanfogat utan ritningar och ändå på ett ganska brutalt sätt väldigt exakt. Bakgrunden till vagnen är ett barndomsminne som den tyskfödda konstnären har burit med sig från tiden direkt efter andra världskriget då den nioåriga pojkens sargade värld fylldes av människor på flykt.
Det var också som krigsflykting Kaiser själv kom till Sverige och Uppsala. Andra världskriget är en fundamental erfarenhet i både hans konst och hans liv. Fadern hade dessutom dött som tysk soldat några år tidigare. Kaisers arbete lämnar aldrig de stora frågorna. Är alltid upptaget av gränserna mellan varande och icke varande, mellan skuld och oskuld och mellan minne och glömska.
Hans uttryck framstår nästan alltid som funnet på en plats alldeles bortom det orden förmår förmedla.
Förutom den stora vagnen ingår en kolteckning och den textila skulpturgruppen ”Persona” i utställningen.
Kolteckningen, från 1958 då Kaiser ännu inte hittat fram till det tredimensionella, visar en stad sedd från ovan, som en karta. Kanske ser vi med en bombflygares blick, eller också tar vi del av en katastrof som redan skett. Nätet av gator tycks intakt, men det går inte att avgöra om byggnaderna är hela eller slagna i spillror. Också i det tidiga verket behärskar Kaiser sin dova tystnad.
”Persona”, som markerar en övergång till skulpturen, består av åtta torsor av svart tyg. Tre av dem hänger mot en kontrasterande vit fond och fem hänger fritt i rummet. Objekten framstår som paradoxalt avklädda kläder. Ett yttre lager har avlägsnats. Kavajer och klänningar verkar vara nakna och pinade, eller också bara stumt och lytt betraktande. Några har fått fetischliknande, sexualiserande tillägg, som läderdetaljer och hål i grenen. Louise Bourgeois mäktiga dockor är klart besläktade med Kaisers textilskulpturer, och det är anmärkningsvärt att de senare hävdar sig så väl i sällskapet.
”Vagn för flyende” är en effektiv helhet som trots sin litenhet lockar till ett långsamt och långt möte. Det finns något hypnotiskt i att kliva in i Kaisers tystnad. Utställningen visar dessutom vilket effektivt tillägg de utrymmen som tidigare fylldes av universitetets konstsamling är för Konstmuseet.
Det hade varit roligt att också få återse Kaisers existentiellt avgrundsvrålande ”Korsnedtagning”, som tidigare har visats i Uppsala domkyrka. Verket – som lär vara väldigt komplicerat att montera ihop – ser ut som ett väldigt plockepinn av stora träbalkar och är något av Kaisers mästerstycke. Att det är frånvarande spelar inte någon större roll för den utmärkta utställningen på Konstmuseet. Men ”Vagn för flyende” blir ändå en direkt påminnelse om att ”Korsnedtagning” borde uppföras som ett permanent verk i Uppsala. Allt annat är ett våldsamt slöseri.