Den 28-åriga sångerskan och kompositören har snabbt etablerat sig som ett stjärnskott på den svenska jazzhimlen. På torsdag 28 februari uppträder hon på Katalins jazzbar för första gången.
Så sent som i februari i fjol släpptes hennes rosade debutalbum ”Jag har funderat på en sak” med en på samma gång uppdaterad som tidlös jazz. För den plattan belönades 28-åringen i januari med en Grammis i kategorin ”Årets Jazz”.
Frågan är hur en relativt färsk artist reagerar när framgång i form av priser, utmärkelser, stipendier och fina recensioner kommer så plötsligt?
– Å ena sidan är det naturligtvis jätteroligt att få uppskattning och bekräftelse, å andra sidan kan jag känna en viss prestationsångest. Jag funderar på hur jag ska kunna leva upp till förväntningarna. Men det är en press som jag sätter på mig själv och inget jag känner från omgivningen, säger Amanda Ginsburg.
Något som enbart är positivt med hennes genombrott är att hon bidragit till en föryngring av den svenska jazzen. Inget fel med äldre artister och publik, men jazzen behöver förstås också nytt blod både på och nedanför scenen.
– Jag upplever att jag lockar en ganska stor yngre publik, kanske för att jag själv är ung och har ett tilltal som unga kan relatera till. Isabella Lundgren är en annan sångerska som jag tror har betytt mycket för att öppna upp jazzen. Hur en jazzartist lanseras har också betydelse. Vi har försökt att arbeta lite annorlunda med PR, ungefär som ett pop-projekt.
Hon ser fram mot att spela på Katalin och Jazzbaren för första gången i karriären. Tidigare har hon uppträtt på Konserthuset i Uppsala två gånger med dels Jojje Wadenius, dels Trio X.
– Det var väldigt roligt. Jag minns hur förvånad jag blev att det var så mycket publik när jag gjorde ”Carte Blanche” med Trio X.
Till spelningen på Katalins jazzbar har hon med sig pianisten Filip Ekestubbe, basisten Ludvig Eriksson och trummisen Ludwig Gustavsson, en trio som också spelar på albumet ”Jag har funderat på en sak”. Där finns uteslutande nyskrivna låtar – med vardagliga texter på svenska.
– Att skriva och sjunga på svenska passar mig bäst. Det är mitt känslospråk där jag kan hitta nyanserna och de rätta orden. Om jag skrev på engelska skulle det inte bli lika bra, mitt ordförråd är mindre och risken för grammatiska fel och klyschor skulle öka. Det blir absolut en mer genuin text när jag skriver på mitt modersmål.