”Har alla börjat rida?” frågade sig UNT:s litteraturkritiker Therese Eriksson i en krönika i somras, där hon i samma andetag efterlyste ”en riktigt ordentligt välgjord dramaserie med hästliv i centrum”. Kulturradions Anna Tullberg krävde för en tid sedan klassikerstatus åt den seglivade hästtidningen Min Häst, och över hela landet växer ridskolornas verksamhet konstant tack vare tillskottet av en gång unga ryttare som återvänt till ridningen.
Det länge förbisedda stallivet, som under decennier fostrat flickor till kvinnor, är alltså på uppgång igen. Men, hur skildras då detta i dagens litteratur? Och finns det utrymme för en mer mogen hästboksgenre?
Lena Wallin, Uppsalabo och författare till de hästböckerna ”Våga följa en dröm” och ”Våga rida sakta”, som vänder sig till tonåringar, drevs enligt henne själv av en vilja att fylla ett åldersmässigt glapp i hästboksgenren.
– När jag var liten älskade jag böcker som ”Britta och Silver”-serien. Men med åren slutade jag läsa hästböcker, eftersom det inte fanns något skrivet för en äldre läsekrets, säger Lena Wallin.
Agronom i grunden och med en livslång hästpassion – Lena Wallin har bland annat varit ordförande för Svenska hästavelsförbundet – föddes så småningom tankarna på att skriva hästböcker för en lite äldre läsekrets. Hon tror att ridningens ökade popularitet definitivt har påverkat hästböckernas status.
– I dag kan du till och med läsa till ridlärare på universitetet – att hålla på med hästar har blivit mycket mer accepterat än vad det varit tidigare.
Det är dock inte bara hästar som står i fokus för Lena Wallins skrivande. Även mode spelar en stor roll i framför allt ”Våga rida sakta”, där huvudkaraktären Linn jobbar som internationell modell samtidigt som hon söker få styrsel både på häst och kärleksliv.
– Många hästtjejer är modeintresserade vad gäller ridkläder, och hästar har alltid varit viktiga inom modevärlden – se bara på Gucci med betslet på sina skor och väskor, Hermès-sjalar med hästtryck och HM:s sponsring av Malin Baryard-Johnsson, säger Lena Wallin och fortsätter:
– För mig har fokus dock alltid legat på individernas personliga utveckling, både som ryttare och människor. Hästarna är mer som en krydda till det hela.
En helt annan ingång till hästböckernas värld har Uppsalaförfattaren Oskar Källner, som vanligtvis skriver böcker inriktade på sci-fi, fantasy och skräck. Förra året släpptes ”Stormvinge”, hans första hästbok i en planerad serie, där huvudkaraktären Minna hittar en skadad och bevingad häst på den avlägsna planet där hon bor. Tillsammans kämpar de för att överleva, blir vänner och tar sig tillbaka till civilisationen.
– Min första stora läsupplevelse var Walter Farleys ”Svarta hingsten”. Jag blev helt förtrollad av berättelsen om pojken som träffar på en skadad häst, och hur de tillsammans tar sig till de största mästerskapen, säger Oskar Källner och fortsätter:
– Det känns roligt att kunna kombinera detta med mitt intresse för fantasy, och skapa den här ”hybriden”.
Varför tror du att hästboksgenren tidigare hamnat i skymundan?
– Det är väl typiskt för allt som faller utanför den finkulturella normen, särskilt om det också klassas som ”kvinnolitteratur”. Samma nedsättande attityd har för övrigt tidigare också funnits gentemot fantasy, säger Oskar Källner.
Från och med sextiotalet övergick den svenska hästboksgenren, som dittills i regel varit inriktad på pojkar, till att bli huvudsakligen en flickboksgenre, och från och med sjuttiotalet ser man också en ökad realism i hästböckerna. Det berättar Anna Backman, litteraturvetare och hippologisk kulturhistoriker, och som också skrivit en kandidatuppsats vid Uppsala universitet om hästboken som kunskapskälla.
– Det börjar att handla mer om sociala situationer och mellanmänskliga relationer, och man bryter med gamla stereotyper. De böcker som håller år efter år är hur som helst de som har en mer realistisk karaktär, och där författarna själva är hästkunniga, menar Anna Backman.
Hon håller med om att det finns ett hål i utgivningen vad gäller hästböcker för tonåringar och för vuxna.
– Samtidigt var man i regel lite barnsligare på sextio- och sjuttiotalet, och den tidens böcker funkade högre upp i åldrarna än vad de gör i dag, säger Anna Backman.
Anna Sellberg, Uppsalabo, författare och frilansjournalist, är något av en pionjär inom hästboksgenren. Förutom att ha arbetat för tidningar som Min Häst och Wendy samt numer nedlagda Penny, har hon sedan sjutton års ålder skrivit en mängd böcker på temat hästar.
– Synen på att hästar skulle vara endera barnsligt nöje eller överklassport har definitivt förändrats de senaste decennierna. Likaså det där tramset om att hästar skulle vara något slags subsitut för pojkvänner, säger Anna Sellberg.
Hon kommer snart ut med två böcker om hästtjejen Vera och gotlandsrusset Buster,tänkta för barn som håller på att knäcka läskoden.
– I stallet får man ta plats, tjejer får vara tuffa och det är fint att besegra sin rädsla. Där har hästböcker en jätteviktig funktion att fylla för dagens unga läsare, säger Anna Sellberg.
I dag ses böcker om hästar som vilka böcker som helst, menar hon, vilket till stor del har med en ökad jämställdhet att göra. Många delar allt mer på hemarbetet, och fler kvinnor fortsätter att rida efter det att de fått barn. Anna Sellberg ser, liksom de andra författarna, med hopp på framtidens hästboksutgivning och spridning i åldrarna.
– Gårdagens hästtjejer är ju ofta samma personer som dagens kulturtanter.