Hälsohetsen har totalitära drag

20 mars 2015 12:34

Hur i helvete ser den intelligenta kroppen ut?

Inte som min, antar jag – medelmjuk, medelkort, medelmåttig. Och inte som Lena Nymans. Det var en dag som den här, i slutet av mars 1968, som skådespelerskan gick ut i Expressen och – med betydligt mer hövlighet än stunden krävde – försvarade sin kropp. Den kropp som nyss beskrivits som ”själlös och lite dum” i en stor tidning.

Det här känner ni ju till; debaclet med akademiledamoten Artur Lundkvist och filmkritikern Nils Beyer fick nytt liv häromåret med Annika Perssons uppmärksammade Nymanbiografi ”Jag vill ju vara fri” (Norstedts). Men det är fortsatt fascinerande att se med vilken självklarhet dessa manliga kritiker ger uttryck för sitt missnöje med Nymans gestalt i Vilgot Sjömans film ”Jag är nyfiken, blå”. Hennes nakna kropp är en provokation, och framförallt är den deras att bedöma. Att reklamera, rentav.

Tendenserna känns igen, som i våra dagars besatthet vid Lena Dunhams ”modiga” nakenscener eller Kim Kardashians skärskådade kroppsdelar – där det också finns ett element av rasism. Men kroppen som offentlig angelägenhet tycks gå längre än till förströdd fatshaming, valk-spotting i ”Girls” och lustiga tjockdräkter på våra teaterscener.

I den nya boken ”Wellnessyndromet” (Tankekraft förlag) driver Carl Cederström och André Spicer tesen om en hälsohets som utvecklats till ideologi. Här riktas en alltmer narcissistisk blick mot den egna kroppen, maten och träningen, istället för utåt mot världen. Individens privata ”wellness” blandas ihop med ett etiskt riktigt handlande.

Fenomenet hade kunnat avfärdas som det mest medelklassiga bland medelklassiga icke-problem (let them eat kale!), om det inte vore för att avvikelser har börjat bestraffas. Den feta kroppen blir inte bara socialt utpekad i ett slags allmänt accepterad moralism, den har också blivit en faktor i ekvationen mellan arbete och kapital. Vår förfinade informationsekonomi (nåja, det finns trots allt fortfarande vårdbiträden och kallskänkor) tycks paradoxalt nog göra allt större anspråk på kroppen.

Exempel, sa du? Jodå. Arbetsgivare som inte anställer rökare. Träning som en obligatorisk del av jobb och lönesättning. Maratontider och vasalopp som ”ett måste för dagens chefer”, som en rekryteringsexpert uttryckte saken i Sveriges radio. Häromåret kom en undersökning från Uppsala universitet som visar att övervikt är en av de främsta orsakerna till diskriminering i arbetslivet, och ett attribut som värderas extremt lågt. I Storbritannien vill David Cameron dra in bidragen från tjockisar som inte skärper sig – en tanke som applåderades av Uppsalas egen Stefan Hanna med kommentaren att ”det är väldigt mycket snack om människors rättigheter hela tiden”. I en intervju i Svenska dagbladet nämner Carl Cederström hur lärare i Chicago får böta om de inte delar med sig av så kallade biometriska hälsodata.

Så reduceras kroppen till ett material bland andra, att bedöma, bruka och reklamera, och det i en tendens med rent totalitära drag. En som kräver att människan och hennes hemliga rum ska utrymmas, mätas upp och stå till ständigt förfogande.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Kristina Lindquist