¬ Det blir debut för mig på en Uppsalascen, jag har faktisk aldrig gjort det tidigare, även om jag sjungit där en gång när en släkting blev installerad som professor, säger Maxida Märak.
Mångsidig, ja, om man är artist, skådespelare, pjäsförfattare och inte minst människorättsaktivist och engagerad i samers rättigheter så har man väl talang och energi så det räcker och blir över. Just nu är det mest som artist hon är aktuell, en ny singel, än så länge obetitlad kommer snart.
¬ Det är full rulle, inte så många lugna stunder, jag har alltid något på gång, säger hon när UNT ringer upp.
¬ Det är ju så med konstnärliga yrken, vill man komma någonstans med det man gör så måste man ligga i hårt. Ingenting händer av sig själv, jag är inte så naiv att jag tror det. Man måste slita hårt som f-n.
Fast på frågan om det är därför hon heter just Maxida skrattar hon bara. Tvärtemot vad många tror så är det inget taget artistnamn. Som liten hette hon - och kallades - Max och eftersom hon dessutom heter Ida blev det en självklar sammansmältning.
Även om hennes namn kanske inte är självklart känt för alla har hon gjort en hel del både musikaliskt och som inblandad i film, tv och radio. Hon gjorde skid-VM-låten ”Love last forever” tillsammans med Mando Diao.
För radioteatern har hon spelat in ”Sms från Sapporo” om 13-åriga Agnes som får jobba på sin samiska identitet. Maxida Märak läste och jojkade berättelsen som bygger på Ann-Helén Laestadius ungdomsroman. Hon har dessutom medverkat i ”Dagbok från Gallok” där hon skådespelade och gjorde musiken. Lägg till medverkan i filmen ”Glada hälsningar från Missångersträsk” och tv-programmet ”Sápmi Sessions”. Plus mycket mer.
Hon har själv en samisk bakgrund, som också den är lite kluven. Eller rättare sagt, inte för henne själv, men hon är uppvuxen både runt Stockholm och runt Jokkmokk. Och för omgivningen kunde det vara svårt att riktigt se vem hon var.
¬ Fast det finns likheter mellan de båda ställena, glesbygd och förort, det är de ställen som politikerna och myndigheterna glömde, säger hon.
Hon började som sångerska, och att hon absolut hade förutsättningarna för att ha fortsatt med det hör man på ”Mountain songs and other stories” som hon gjorde tillsammans med Downhill Bluegrass Band. Där blandar man country och jojk på ett ovanligt och fungerande vis. Men just sången är inget hon själv vill satsa på, rappen och jojken ligger betydligt närmare henne.
¬ Det finns så mycket av det, så många som sjunger. Jag vill göra mitt.
Sedan är det ju också så att hennes engagemang för samernas sak är så stort att hon fångar in det också tydligare på det här viset. Det är skrämmande när hon berättar om rasism och påhopp som hon varit med om under uppväxt och inte minst sedan hon blivit känd som en förkämpe för deras rättigheter.
¬ Det är värre nu än någonsin med näthat och liknande. Bor man dessutom i en småstad så är det tufft med sociala medier och så. Man blir lätt ganska ensam.
Hon är långt ifrån okritisk till samekulturen, ”den är extrem stereotyp emellanåt”, men är samtidigt förvånad över människors engagemang för utsatta kulturer långt härifrån men som är okunniga om hur samerna hanteras än idag.
¬ Vi ses som ett slags sagofolk, och man blir överraskade av att vi kräver våra rättigheter.
Det som främst får henne att orka är hennes 4-åriga dotter.
¬ Hon ska inte behöva ta sådant som jag varit med om. Hon ska vara stolt över sitt ursprung och sin kultur.