”Lärarkåren utgör den viktigaste, bredaste bron till poesin för samhällets alla barn”, skriver läraren och forskaren Anna Sigvardsson i nya numret av tidskriften Kritiker (35/36 2015). ”En ensam lärare kan påverka relationen till poesi för tusentals barn under sin runt fyrtio år långa yrkesverksamma tid – och när intresset väl är väckt kan det vara över generationer.”

Naturligtvis ska lärarkåren ha all cred för sin roll som förmedlare av litteratur i skolan, under ibland svåra förhållanden. Men vad gör ett barn med sina nyförvärvade läskunskaper, om det inte finns ett bibliotek runt hörnet att tillämpa dem på?

Det är ironiskt och anmärkningsvärt att det är just en skolrektor som vill lägga ner folkbiblioteket – sedan 23 år drivet som en ideell verksamhet – i lilla Järlåsa, 2,5 mil väster om Uppsala. Skolan behöver lokalen som grupprum. Rektor Susanna Ajdert beklagar men tycks samtidigt mena att biblioteket inte riktigt behövs, litteraturförmedlingen uppfylls redan av skolan. ”Skolbiblioteket och barnböckerna blir kvar och vi fortsätter vårt arbete med läsningen. Det är inget skolan ger avkall på.”

Men i en tid av sjunkande läs- och skrivförmåga i samhället är det ett kardinalfel av en skolrektor att inte inse sambandet mellan läsningen och folkbiblioteken. Vad hade jag gjort, under uppväxten i Vänge, Järlåsas grannort, utan bygdens välsorterade folkbibliotek? Rektor Susanna Ajdert, som var min lärare i lågstadiet då, lärde mig kanske att läsa bättre. Men det var bibliotekets hyllor, dignande av frihet, som tog mig till nya nivåer i läsning och litteraturinhämtning. Det viktiga med folkbiblioteken, litteraturförmedlingens själva hjärta, är ju att de är något annat än skolan, en plats som ger varje besökare den gränsöverskridande möjligheten att upptäcka något oväntat, nytt, hemligt, läskigt – något inte alls målgruppsanpassat, och intressant just därför.

Lilla Järlåsa representerar en ödesfråga gällande folkbiblioteken i Sverige. Varje nedlagt folkbibliotek är ett svek mot vårt gemensamma ansvar över samhällets riktning, och ett svek mot de barn och vuxna som vill upptäcka böcker tillsammans. Jag tycker att det är olyckligt att det är skolan som tvingar eldsjälarna i Järlåsa att flytta sin ideella biblioteksverksamhet från orten, som därmed sakta töms på kultur.