Vara man i Havanna

Björn G Stenberg ser en varm och gripande irändsk/kubansk film om en nedgången dragklubb i Havanna.

25 november 2016 06:25

”Det hjälper inte att vara ett offer, den tid du har var dig själv fullt ut”. Det rådet får den unge Jésus av Mama, en äldre dragqueen, när han förtvivlad kommer till den nedgångna klubben i Kubas huvudstad Havanna. I den meningen sammanfattar han hela filmens historia och bärande idé.

Jésus har och har haft ett tufft liv. Hans far drog när Jésus var tre och hamnade i fängelse för mord, modern hankade sig fram i armodets låtsaskommunistiska Kuba till hon dog ung. Nu försörjer han sig som frisör och bland kunderna finns de som uppträder på en nattklubb för dragshow. Hans egen dröm är att själv få framträda där och efter mycket tjat får han chansen. Han väljer artistnamnet Viva och ger sig ivrig men aningen tafatt ut på scenen, mimandes till en gammal spansk schlager från sin mammas skivback. Han får rådet att slå an på någon särskilt svårflirtad i publiken och det gör han. Det är bara det att det är hans far som just kommit ut från fängelset. ..

Inte ett helt lätt liv att hantera med andra ord.

Varför det slumpat sig så att det är en både irländsk regissör och dito manusförfattare har jag inte listat ut. Men Paddy Breathnach gör ett fint jobb på Mark O’Hallarans (som också spelar med i filmen) manus. De har fångat det kubanska samhället i fritt fall på ett lysande sätt. Här får man verkligen kämpa för att överleva och vill man dessutom förverkliga sig själv under dessa knappa ekonomiska möjligheter så tycks det vara boxning, prostitution eller show som gäller.

För Jésus blir det extra problematiskt då han måste ta hand om sin alkoholiserade pappa. En hel del av filmen handlar om hur far och son försöker hitta fram till varandra efter alla dessa förlorade år. Både Héctor Medina (som en spansktalande Peter Jöback) och Jorge Perugorria är suveränt bra i sina roller. Särskilt Medina bär hela filmen på sina späda axlar. Och Paddy Breathnach har verkligen lyckats hitta exakt de skådespelare som behövs för att ge filmen den rätta känslan. Emellanåt känns den snudd på dokumentär i vissa scener. Man får också en rejäl inblick i det nedgångna Havanna, ”världens vackraste slum” som fadern säger.

Visst finns en del schabloner i hur man skildrar bögar och dragqueens – ”La Cage aux Folles”, ”After Dark”, ”Priscilla – Öknens drottning” och andra knackar på axeln – men det gör inget. Det finns en sådan värme och livskänsla i filmen att man köper hela konceptet. Den är också så härligt tillåtande i sin människosyn. Missa inte heller den korta scenen under eftertexterna!

Film

Viva

Regi: Paddy Breathnach

Fyrisbiografen

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Björn G Stenberg