Vackert men flyktigt

Karolina Bergström ser ett bildskönt men grunt epos om Italien.

20 januari 2016 09:01

 

Det var inte för inte som den italienske regissören Paolo Sorrentinos "Den stora skönheten" för två år sedan kammade hem en Oscar för bästa utländska film. Med lika delar estetik, satir och bitter melankoli har Sorrentino med åren skapat sig ett alldeles eget cineastiskt universum, och tog i nyss nämnda film ett stilfast grepp om Berlusconis Italien och dess excesser.

När Paolo Sorrentino för andra gången tar klivet över till en engelskspråkig produktion - första gången var 2011 års Sean Penn i peruk-drama "This must be the place" - är resultatet dock inte fullt lika lyckat. I "Youth" är spelplatsen Schweiz, dit den åldrade och pensionerade dirigenten Fred Ballinger (Michael Caine) har dragit sig för vilosemester på ett luxuöst spahotell i Alperna. Med sig har han vännen och filmregissören Mick Boyle (Harvey Keitel), som tillsammans med en grupp hängivna medhjälpare försöker slutföra sitt filmiska testamente "Livets sista dag", och dottern Lena (Rachel Weisz) som även är gift med Micks son.

Dit kommer också ett sändebud från drottning Elizabeth, med önskemål om att Fred ska ta upp dirigentpinnen för ett framförande av sitt mest älskade stycke vid prins Philips födelsedag. Det är inte enkelt att åldras, särskilt inte för Fred som verkar ha bitit huvudet av allt vad som heter känsloliv på musikens bekostnad. Och visst finns här fröet till ett intressant drama, med Freds försummade relation till dottern och ångesten över det som aldrig blev. Men med Sorrentinos här närapå pedantiska orkestrering av ord och bild, där dialogen bitvis blir mer övertydlig än bärande, och med ett "tits and ass"-fokus som bara känns trist och föråldrat, tappar "Youth" snart i styrfart och mening. Lite småkul är stundom de två vännernas prat om dagens urinering, eller vadslagandet om huruvida det moltysta paret vid bordet bredvid kommer säga något under kvällen. Men vare sig den smått uttråkade filmstjärnan Jimmy (Paul Dano) eller ens en divasminkad Jane Fonda i rollen som Micks gamla parhäst Brenda Morel förmår riktigt höja tempot.

Med det sagt finns här ändå några tankvärda höjdpunkter, inte minst på temat minnen och åldrande, och Michael Caine är som vanligt lysande bara i sig. Finast är nog scenen där Fred i ett gyllene ögonblick lockar fram musik ur naturen och kornas skällor, och magisk realism tar över det stilistiska berättandet.

Film

kkk

Youth

Regi: Paolo Sorrentino

Filmstaden

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Karolina Bergström