Tonsäkert om falsksångerska

Leonidas Aretakis har sett en varm, smart komedi om en falsksjungande societetsdam.

13 januari 2016 11:44

Många av oss har hört sångnummer så falska att nackhåren reser sig, och deltagit i publikens ansträngningar att sopa pinsamheten under mattan. (Och den som inte känner igen sig har kanske själv stått för falsksången.) Täck öronen med små skämskuddar, för fenomenet har blivit långfilm.

Baronessan Marguerite Dumont (en förträfflig Catherine Frot) sponsrar en musikförening med ett motkrav: att hon är huvudakt på dess välgörenhetskonserter. Den franska 20-talssocieteten lyssnar artigt medan hon lägger stycken som Mozarts ”Nattens drottning” under slaktkniven – men publiken sätter i öronproppar för att undvika hjärtproppar.

Betjänten Madelbos (Denis Mpunga) ser hur lycklig operan gör henne och gömmer undan negativa recensioner; maken Georges (André Marcon) mardrömmer om jamande katter, men har inte mod att vara ärlig. Andra vill undvika dålig stämning, är ute efter hennes pengar, eller räds ett sammanbrott, och tillsammans upprätthåller de lögnen.

Och pengar köper henne det mesta: make, åhörare, originalpartiturer, exotiska fåglar, talangfulla lärare, beröm – ja, allt utom kärlek och ett perfekt C.

Men för två anarkistiska journalister är hon en sann röst i ett dissonant Europa, som vältrar sig i glamour mellan världskrigen. De hjälper henne till en karriär i Paris, och till den oundvikliga konfrontationen med sanningen.

Regissören Xavier Giannoli och medförfattaren Marcia Romano gestaltar denna operans Eilert Pilarm med kärlek och humor, men utan hån. De visar smart på lögnens sociologi, tillåter sig en del publikfrieri på vägen – och trots all falsksång missar de inte en ton.

Film

Marguerite

Regi: Xavier Giannoli

Fyrisbiografen

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!