Tappar halvvägs

Björn G Stenberg blir besviken på en västernfilm som har resurserna men inte tar till vara dem.

23 september 2016 06:00

Akiro Kurozawas film ”De sju samurajerna” från 1954 var ett mästerverk. Förflyttningen till den amerikanska västern 1960 med ”The magnificent seven” (på svenska ”Sju vågade livet”) var också en bra och stjärnspäckad film med bland andra Yul Brunner, Charles Bronson, Steve McQueen och Robert Vaughan. Antoine Fuqua lyckas inte lika bra.

Upplägget är detsamma. En liten stad hotas av en girig gruvmagnat om de inte säljer sin mark långt under markandspris. Denne skjuter ihjäl några av stadsborna direkt så att vis ka förstå hur ond han är och ”lovar ” sedan att komma tillbaka om tre veckor och slutföra ”affären”. I sin förtvivlan ger sig ett par av innevånarna iväg för att skaffa hjälp. ..

Regissören Antoine Fuqua bygger sin film på föregångarna men har haft manushjälp av ”True detectice”- skaparen Nic Pizzolatto. Det märks på en del smart dialog här och var, som när den unga änkan på frågan om det är hämnd hon vill ha säger: ”Nej, jag vill ha rättvisa, men det är för svårt. Så jag kan ta hämnd i brist på det”. Och det får hon förstås. I kvadrat.

För det är actionälskaren Antoine Fuquas uppfattning om västern som gäller. Filmen har många (oändligt många känns det som) skickligt gjorda och faktiskt - trots allt man sett på senare år – spektakulära scener. Han offrar gärna även den brist på logik man kan köpa i sammanhanget för att få till en fin kameravinkel, en explosion med störtande hästar eller död ramlar ned från tak. Självklart anfaller skurkarna staden på rak linje över fälten till häst, givet har man så gott om bovar att det till slut liknar lerduveskytte att ta livet av dem.

Idag kan man förstås inte (trots Donald Trump) som i förra filmen låta ett gäng mexikaner vara skurkarna. Nu är det förvånansvärt rovkapitalismen som bokstavligen står i skottgluggen. Gänget som ska rädda världen är sammansatt av en svart, en latino, en kines, en indian, en kvinna, en alkis och, ja, vad utmärker egentligen den siste? På det viset kommer man undan mycket av den kritiken.

Förutom våldsfrossandet – som ju i mycket hänger ihop med genren – är det bristen på huvudpersoner att bry sig i som är största missen. Denzel Washington är den som kommer närmast. Övriga kommer inte i närheten, möjligen då Haley Bennett som skjutglad änka.

För den som inte förstått allegorin med att det är USA som räddar världen kommer en superfånig speakerröst på slutet och förklarar. Om detta nu inte är den ironiska hållning som filmen i övrigt saknar.

Film

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Björn G Stenberg