Plastig barnfilm

Karolina Bergström efterlyser mindre plastighet i LasseMaja.

15 oktober 2014 13:53

Böckerna om LasseMajas detektivbyrå är en av senare års stora barnboksskrällar, med skaparen Martin Widmark som den mest utlånade författaren på svenska bibliotek sju år i rad. Och det är inte för inte som undertecknad sett spretiga lappar på den lokala mataffären om ”detektivbyråer” som letar upp ”plånböcker och borttappade katter”. Att lösa mysterier, gärna som sidekick till lagens långa arm, är något som uppenbarligen kittlar både fantasi och läslust hos landets lågstadiebarn.

Här ska de kluriga barndetektiverna Lasse och Maja än en gång lösa ett mysterium i den fiktiva staden Valleby. Denna gång gäller det konstverk och antikviteter som mystiskt försvinner, samtidigt som en känd auktionsbyrå gästar staden och den ökända konsttjuven Konstskuggan (Ika Nord) siktas i faggorna.

I ”Skuggor över Valleby” har man återanvänt produktionskonceptet från förra LasseMaja-filmen ”Von Broms hemlighet”, det vill säga att filma skådespelarna mot en så kallad greenscreen som sedan ersätts med digitalt uppbyggda miljöer. Visst är hantverket imponerande, och vissa av miljöerna hade definitivt inte låtit sig återskapas i verkligheten (i alla fall inte på en svensk barnfilmsbudget).

Men tyvärr blir resultatet till stor del plastigt och för stiliserat, och bitvis känns det som att användandet av greenscreen tagit udden av skådespeleriet. Henrik Dorsin som mustigt franskbrytande auktionsförrättaren Carl-Magnus Granat och Jennie Silfverhjelm som bitska polismästaren Gabriella är hur som helst två av filmens större behållningar, om man bortser från det bitvis väl flåshurtiga tempot.

Film

LasseMajas detektivbyrå - Skuggor över Valleby

Regi: Walter Söderlund

Spegeln & Filmstaden

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!