Lysande skådespeleri

Björn G Stenberg ser en gripande berättelse om kärlek och tid.

2 december 2015 08:19

Det är bara en vecka kvar till Kate och Geoff Mercers 45e bröllopsdag och planering för festen är i full gång. Men så landar ett brev till Geoff på farstun. Man har funnit kroppen till hans första kärlek Katya, nedfrusen och välbevarad djupt i de schweiziska alpernas glaciärer. En allvarsam nyhet som kommer att få konsekvenser både för det 45-åriga bröllopsfirandet och deras äktenskap.

Andrew Haighs filmer brukar handla om relationer. Inte sensationella men sådana som går på djupet. Här möter vi pensionerande Kate och Geoff som lever i ett till synes varmt och nära äktenskap. De lever på i sina rutiner och verkar trivas bra med det. Livet på den engelska landsbygden har något av ”Morden i Midsomer” över sig, utan all död förstås. De har inga barn men väl en gammal hund, Max.

Eftersom det är England så är första repliken efter att de öppnat brevet: ”Jag kokar lite mer te”. Sedan märker man hur de var och en för sig får rejäla funderingar, där hela livet synas på nytt, inte minst förstås den långa tid de haft tillsammans. Har den varit vad de trott, skulle Geoff egentligen gift sig med Katya om inte olyckan varit, hur mycket har den egentligen betytt fastän den alltid hållits under ytan?

Kate börjar känna sig som ett substitut och Geoff fastnar för en tid i minnena. De får svårt att dela detta med varandra, ändå ska de samtidigt hålla fasaden och gå vidare med den stora festen. Knepigt.

Haigh berättar med långa tagningar, ofta i närbild på ansiktena. Det är ett slags inkännande ”slowtelling” som ger mycket av stämningen. Det finns något av en hotande känsla som gör att man sitter alert filmen igenom. Vad har egentligen skett den där gången, och vad ska hända nu?

Särskilt fokuserar han på Kate som gestaltas helt lysande av Charlotte Rampling, som gör ännu en superprestation. Tom Courtenay kommer inte långt efter men spelar mer återhållet. Kanske är Geoff sjuk dessutom? I mycket är ”45 År ” en skådespelarnas triumf också.

Det handlar i mycket om tid. Den tid man haft, den tid som går alldeles för fort. I många nyckelscener finns en klocka med på något sätt, som rekvisita, som ljud i bakgrunden. Det ger en extra ingång till en mer existentialistisk hållning som förstärker det smått hotfulal och ger perspektiv på makarnas tillvaro.

Han använder också musiken som ett tydligt redskap. När de öppnar brevet hörs ”Smoke gets in your eyes” – tillika deras bröllopssång – och filmen avslutas med ”Go now”. Även om man inte får veta vad som händer härnäst.

<p>Film</p>

45 År (45 Years)

Regi: Andrew Haigh

Fyrisbiografen & Royal

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!