Lovande debutfilm

Björn G Stenberg ser en lovande regidebut som fångar nutidsfrågor i snygg inramning.

27 november 2014 08:17

Inledning. Det är vintermörkt och kallt. Ett ensamt industritåg rullar fram och tömmer ut glödande metall, ett slags budgetupplaga av apokalypsen känns det som. Alex och Kristian byter om och går in på en pub. De tar några öl och beger sig hemåt. Den ene är kraftigt berusad och får hjälp på vägen. De skiljs i ett skogsparti.

Nästa dag anmäls Alex (Leonard Terfelt), saknad. För Kristian (Sverrir Gudnason) förändras också livet, han personlighetsförändras och gör mystiska val i vardagen och blir samtidigt både mer aggressiv och omhändertagande. Självklart blir han misstänkt, särskilt när Alex hittas död. Det framkommer att de bästa vännerna haft något av ett triangeldrama längre tillbaka när Kristians dåvarande flickvän Diana (Malin Buskas) i stället valde Alex. De två har en liten son tillsammans. . .

Debuterande Jens Östberg målar upp en på många sätt typisk svensk stad, känslan är att den ligger långt norrut. Det verkar vara en bruksort, med ganska knapert utbud förutom pubhänget och sporten.

Kristian har varit en lovande hockeyspelare, jobbar som förskollärare men är ganska utan riktning i livet, särskilt efter att Diana gick ifrån honom. Han har hela tiden velat ha tillbaka henne men har varit som en vän med henne och Alex. Han har också en nära relation med Alex pappa Berndt (Peter Andersson).

Jens Östberg berättar i långsamt och eftertänksamt suggestivt i den alltmer mardrömsliknande tillvaro Kristian går in i. Han vilar i bildberättandet och det är hela tiden stämningsmättat och till synes ödestyngt. Bilderna är emellanåt smärtsamt vackra och en av de stora behållningarna. En extra eloge till fotografen Måns Månsson, likaså till musiken av Daniel Söderberg.

Det är skickligt gjort att skildra ett grått vardagsliv som alltmer går över gränsen. Hans film blir både en trovärdig berättelse om ett lite trist och tvingat upprepande småortsliv samtidigt om ett desperat och eskalerande sammanbrott. Det är trots upptakten ingen thriller, utan snarare en betraktelse över maskulinitet och livsförmåga.

Som en bild av det ofärdiga står Alex & Dianas hus som är ett evigt ombyggnadsprojekt. De inplastade väggarna och verktygen finns där som till synes eviga. En av sakerna som Kristian tidigt gör efter Alex död är att erbjuda Diana att bekosta färdigställandet. Han börjar också prata om att hennes barn alltmer liknar honom själv och han tar hand om det mer och mer. Sverrir Gudnason gör honom både trovärdig och han ser till att han får vår empati.

Hur allt slutar får man se själv. Jens Östberg har tillsammans med en stark ensemble gjort en lovande start på sin filmkarriär.

Film

Flugparken

Regi: Jens Östberg

Fyrisbiografen

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!