Hjärtevärmande i "Pride"

Kulturkrockar och överraskande möten i brittisk rar komedi värmer Susanne Sigroth-Lambe.

16 december 2014 15:13

En ung man och en ung kvinna ligger på rygg på en säng. Alldeles nyss har de utbytt förtroenden. ”Nu skulle vi ha kysst varandra” säger hon. Båda skrattar och tar varandras händer. ”Pride” är inte en traditionell romantisk komedi. Men den är ändå fylld av kärlek.

Den handlar om en liten gayaktivistgrupp i London 1984, när Margret Thatcher är Storbritanniens premiärminister. Stora delar av landet lamslås av långa gruvstrejker. Aktivistgruppens ledare som har en verklig förebild och spelas av Ben Schnetzer, kommer på att de ska stödja de strejkande. Gruppen börjar ringa runt för att erbjuda de lokala fackföreningarna support.

Men det här är en tid när fördomarna fortfarande är starka mot homosexuella. Aids har också blivit allmänt känt och fruktat. Facken ute i byarna är inte så pigga på att ta emot stödet från just den här gruppen.

Men så svarar en tant i en liten walesisk by i strejklokalens telefon och i nästa stund är gayaktivisterna på väg i sin skraltiga folkvagnsbuss för att överlämna sitt bidrag till hennes by.

Första mötet mellan dem och byinnevånarna blir både trevande, katastrofalt och lovande. Deras gemensamma fortsatta resa går genom omkullkastande av fördomar och förenande engagemang mot Thatchers konservatism och okonventionella förhållningssätt till livet. Byns unga män blir till exempel varse att häftig discodans kan locka tjejer. Dominic Wests dans på borden i samlingslokalen är en föreställning i nivå med den dansapåbordetscen som en gång gjordes i filmmusikalen ”Hair”.

Denna filmkomedi bygger på sanna händelser under den brittiska gruvstrejken i 1984. Den brittiska teaterregissören Matthew Warchus, i våras utnämnd till teaterchef för The Old Vic i London, berättar ömsint och i klartext om sina vanliga men ändå underfundiga människor. De flesta är vänliga också mot varandra. De som inte är är det har sina bevekelsegrunder.

Atmosfären i filmen har mycket av klassisk brittisk diskbänksrealism och verkar gjord i filmregissören Ken Loachs anda. Brittisk industrialism har varit avstamp för en mängd godmodiga och kreativt smarta komedier som ”Brassed off”, ”Allt eller inget” och ”Billy Elliot” och är så även denna gång. Man kommer också att tänka på filmer som amerikanska ”Norma Rae” och dess engagemang för facklig kamp. Men här förenas liksom två kulturer, de lär av vandra och blir något mer. Det låter väldigt politiskt korrekt, och filmen ger en mycket nostalgisk och heroiserande återblick, men den är samtidigt underhållande och värmande. Se och rycks med!

Film

Film

kkkk

Pride

Regi: Matthew Warchus

Royal och Fyris

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Susanne.Sigroth-Lambe