Gripande ungdomsfilm

Björn G Stenberg grips av en suggestiv ungdomsfilm med gjord med ett snyggt handlag.

16 februari 1916 12:13

”Om du är blind för det som är annorlunda så är den här berättelsen inte för dig. Men om dina ögon är öppna så ska du se” citeras ur Jessica Schiefauers roman ”Pojkarna” som den här filmen bygger på. Och så kan det vara, även om jag tror att många kan få sina ögon öppnade av att de den här filmen.

Det handlar om Kim, Momo och Bella, tre 14-åriga bästisar, för vilka varje dag i skolan är en plåga, full av trakasserier och kränkningar från främst pojkgänget alltmedan vuxenvärlden väljer att blunda, både i skolan och i hemmet. Men tillsammans kan de orka och det är den treenigheten som allt kretsar runt.

Gemensamt har de ett trädgårdsintresse och en dag visar det sig att Bella fått några extra frön som hon inte beställt i sin sändning. De planterar och på en natt har det vuxit upp en märklig planta. När de äter av de väldoftande frukterna förvandlas de till pojkar för en natt. ..

Nej, jag har inte läst boken. När det gäller filmatiseringar brukar det kunna vara lika mycket av ondo som godo. Jag har alltså unga preferenser om hur personerna ska vara eller se ut utifrån boken. Däremot drabbar mig filmen ordentligt, även om jag är långt ifrån målgruppen och de inblandade. Att det var svårt at växa upp och alldeles särskilt i den här åldern minns jag. Även som pojke. Men jag har förstått att det med all säkerhet är än värre för flickorna.

Alexandra-Therese Keining får oss verkligen att känna hur man med ett djupt andetag och med vännerna tätt intill börjar Golgatavandringen över skolgården, in i korridoren och i bästa fall fram till klassrummet. Oftast under svåra glåpord och stundtals rent våld. De tre ses dessutom som lite speciella även för att vara tjejer, vilket inte precis underlättar.

Förvandlingen till pojkar har lösts med att tre andra skådespelare tar över från flickorna. Det har gjorts bra och jag tror på dem även i andra hamnar. Det är tydligt vilken frihet de får genom förvandlingen – särskilt Kim blir smått berusad av det hela - även om den kanske gjorts en aning övertydlig. Det är väl inget som säger att man plötsligt blir våldsam, drog och brotts-benägen bara för att man byter kön. Lite väl stereotypt skildrat, men det funkar ändå. Annars är det en intressant och fascinerande blandning på relationer här.

Skådespelarna är välfunna i rollerna och får en att känna med dem från start. Keiningn har jobbat bra med både bild och musik dessutom så helheten visar på en mogen och driven regissör. Slutet är härligt öppet, vilket är det enda möjliga som jag ser det. Filmen borde vara en perfekt ingång till diskussion i högstadiet.

Film

Pojkarna

Regi & manus: Alexandra-Therese Keining

Fyrisbiografen & Filmstaden

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Björn G Stenberg