Existentiella trummor

Karolina Bergström ser fascinerad en film om hur långt vi kan gå.

4 februari 2015 08:51

När undertecknad för länge sedan lärde sig fiol i kommunala musikskolan, var det för en internationellt känd, ytterst skicklig violinist. Hur illa måste inte den okunniga stråkföringen ha låtit för denne musikgigant, och visst renderade den en och annan suck. Men lika tålmodigt fortsatte han att lära ut staccato och vibrato, även om resultatet oftast blev ett veritabelt katzenjammer.

I Oscarsnominerade ”Whiplash” finns däremot ingen pardon med den unge musikstudenten Andrew Neiman (Miles Teller), då demondirigenten och jazzmusikern Terrence Fletcher (J.K. Simmons) tar honom under sina hårdhänta vingar på det prestigefyllda musikkonservatoriet. Fletcher leder nämligen sitt eget musikaliska korståg med målsättningen att pressa sina elever till max för att de ska blomma ut till sanna jazzvirtouser, och inga medel inklusive förolämpningar och fysiskt våld är i hans värld förbjudna för att nå detta mål.

När Andrew får den efterlängtade platsen som trummis i Fletchers studioband utsätts han för samma hårdhänta medicin. Men drömmen om en musikerkarriär får honom att bita ihop och härda ut.

Tänk ”Fame” möter ”G.I Jane” möter ”Black swan” – se där en rätt bra uppfattning om det nervpressande tempot i ”Whiplash”. Med en frånvarande mor och en far med nedgrävda författardrömmar blir musiken sättet för Andrew att förverkliga sig själv, även när vägen dit blir mer än övermänskligt tuff under Fletchers tyranni. Miles Teller briljerar här inte bara med sitt finkänsliga skådespeleri, utan även med sitt genuina och helt ofejkade trumspel.

Som en Tommy Lee med jazzvibbar går Andrew bärsärkagång på trumsetet i imponerande trumsessioner där blodet bokstavligen stänker – Teller, från början självlärd rocktrummis, tränade benhårt fyra timmar per dag i två månader för att få till den rätta jazzfattningen. Här är det inte någon expressiv frijazz som bjuds, utan en hårt orkestrerad storbandsdito med Hank Levys ”Whiplash” som rungande och medryckande ledmotiv.

Inte desto mindre blir energin i musiken när den slutligen tillåts blomma ut, efter ett antal nervpirrande och överraskande handlingsvändningar. Här finns tusen trådar att nysta i vad gäller maktbalans och mellanmänskliga relationer, även om porträttet av Fletcher ibland blir lite väl ensidigt trist gormande. Desto mer berättar ”Whiplash” med klockren precision om de drömmar så många av oss bär – eller har burit – på och hur långt vi kan vara beredda att gå för att förverkliga dem.

Film

kkkk

Whiplash

Regi: Damien Chazelle

Filmstaden

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Karolina Bergström