En glad och fräck komedienn har gjort sorti

Skådespelaren Kim Anderzon visste att hon skulle dö. I måndags bjöd hon vännerna på avskedsfest på restaurang Wasahof i Stockholm. I fredags gick hon bort.

25 oktober 2014 14:10

En minnesstund, som vid de flesta begravningar. Fast med den ännu inte bortgångna huvudpersonen närvarande.

”Här får jag vara med och höra vad alla har att säga när jag fortfarande lever”, förklarade Kim Anderzon för Expressenjournalisten Karin Söbring i en intervju före festen.

En av deltagarna var hennes kollega och vän sedan tiden på Pistolteatern i slutet av 1960-talet, Johan Rabaeus:

”En ljus, intensiv kväll. Det modigaste jag varit med om att en människa gjort”, sade han i en kommentar efter avskedfesten. Och påpekade att det var Kim Anderzon som, trots sitt mycket svaga tillstånd, med bravur ”höll i taktpinnen”.

I flera intervjuer under sin långa skådespelarkarriär poängterade Kim Anderzon att det för det mesta själv var hennes egen lust, som avgjorde vilka roller hon spelade. Att hon också gärna producerade. Att man – åtminstone hon – måste brinna för det man gör, känna lust och glädje.

Vill man i dag, efter hennes död, läsa om detta, kan man gå in på hennes hemsida, där hon själv skriver:

”Min stora passion är TEATER. Att spela teater. Nödvändig teater. …att gestalta kvinnor, även män, av kött och blod. Med stor lust och mycket humor. Men på riktigt.”

För en bred publik blev Kim Anderzon känd bland annat som Siv Åman i Lasse Åbergs Sällskapsresan 1980, båtbyggarehustrun Lena i Göta Kanal 1981 och som Lena Svensson i TV-serien Rederiet.

Film och TV-serier var grädden på moset, tyckte hon. Men moset självt var teatern. De intensiva repetitionsperioderna och de långa spelperioderna. Vissa roller spelade hon i flera år. I några monologpjäser var hon ensam på scenen: ”Änglasug” premiär 1989 och ”Vivagina” premiär 1997.

Hennes sista framträdande var i Eugene Ionescos ”Den skalliga primadonnan” med premiär på Boulevardteatern i september. Blek, trött och tärd, men fortfarande med glimten av glädje i ögat, drog hon på sig den rödlockiga peruken och gjorde entré på scenen.

Fast, vid närmare eftertanke, var hennes sista roll att vara sig själv, Kim, på avskedsfesten i måndags. Där höll hon först tal till sin familj, sina vänner och kollegor. Sedan vilade hon på en schäslong och lät vännerna komma till sig.

Dagen efter förlorade hon, säger hennes sambo Lars Naumburg, citerad i massmedia, förmågan att kommunicera och sov lugnt fram till sin död på fredagen.

En glad och fräck komedienn har gjort sorti.

Namn: (Kim) Kerstin Kristina Birgitta Anderzon.

Född: ”som ett kanonskott på tio minuter” i Östersund 1943.

Yrke. Skådespelare

Familj: sambon Lars Naumburg, barnen Tintin och Andrej, två barnbarn.

Bostad: ett statarhus i Roslagen.

Sjukdom: spridd cancer med början i livmodern.

Visste du att Kim…

...fick sitt teaterintresse som barn via farmors abonnemang på Östersunds teater,

...for till Stockholm som 16-åring för att bli kartritare,

...var anställd på Pistolteatern 1968-86, älskade teater men spelade också in film och TV, övertalades att trots panik hoppa bungyjump i TV-serien Fångarna på fortet,

...blev tvunget att tala ut med gamle vännen Johan Rabaeus efter het diskussion om manlig och kvinnlig humor i Stjärnorna på slottet.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Lena Köster