En brinnande stjärna på besök

En äkta Hollywoodstjärna kom åter till sin födelsestad, Uppsala, ett par gånger på 1990-talet. Viveca Lindfors berättade då för UNT om sina bittra erfarenheter från en bransch, långt innan #metoo blivit ett begrepp. Men också om sin uppväxt i staden.

29 april 2019 16:30

– Det var inte lätt för en ung kvinna i Hollywood på den här tiden!

Ett mörkt stråk av vemod drar över Viveca Lindfors ansikte där hon sitter bland bänkraderna på den nuvarande Reginateatern som då, 1993, hette Skandiascenen. Vi ses när hon är på tillfälligt besök i sin födelsestad för att spela sin egen pjäs, ”Anna – tattarkullan”, på Uppsala Stadsteater och för att presentera sin film ”En oavslutad historia” på Uppsala Internationella kortfilmfestival.

Det hon suckar över är minnen från 1940-talet, att det inte alltid var så lätt som ung kvinna i den stora filmfabriken i väst. Att man skulle behöva ställa upp på saker långt över sin bekvämlighetsgräns för att få en roll. Hon blir aldrig detaljerad när hon pratar om detta.

Viveca Lindfors berättar att hon fick sin första amerikanska roll i en film där motspelaren hette Ronald Reagan (sedermera amerikansk president). Filmens titel blev på svenska ”När natten faller på”.

Hon glittrar med ögonen när hon pratar om vad det betyder att få återkomma till sina rötter i Uppsala. Viveca Lindfors bodde i samma hus som Slottsbiografen som liten flicka och brukade smyga in till biografmaskinisten för att gratis se på stumfilm. Hennes pappa var bokförläggare, författare och major och hennes mamma var hemmafru.

Viveca Lindfors filmdebuterade 1940 och hennes mest kända film blev ”Tänk om jag gifter mig med prästen”, där hon spelade mot Georg Rydeberg, med vilken hon också hade en omtalad romans samma decennium. 1945 spelades filmen ”Maria på Kvarngården” in i bland annat Bruno Liljefors ateljé i Kvarnbo utanför Uppsala. Arne Mattsson, även han Uppsalafödd, regisserade och Viveca Lindfors hade huvudrollen som den mordanklagade Maria.

Till Hollywood anlände hon precis efter kriget, när den stora filmfabriken genomled något av en identitetskris. Vilka filmer skulle göras nu?

– Jag kom försent till Hollywood, när jag kom dit var man inte intresserad av min sorts kvinna, förklarade hon.

Efter några slitsamma år i filmfabriken startade hon en framgångsrik teaterkarriär i New York istället. Genombrottet kom med titelrollen i ”Anastasia” 1954.

Viveca Lindfors berättar att teaterrollerna började tryta när hon kom upp i 50-årsåldern. Då tog saken i egna händer och arbetade fram föreställningen ”I am a woman” där hon gjorde olika kvinnoporträtt. Efter den uppfattades hon som feminist, men kände sig inte riktigt hemma i det.

– Jag tyckte att kvinnorörelsen representerade sådana där kvinnor som inte var sexiga och vackra, men jag ville fortfarande vara det. Min föreställning handlade om en kvinna som söker sin egen kraft, sa hon.

I en fortsättning på den pjäsen, ”Min mor, min son”, spelade hon mot den enda av de tre barnen som blev skådespelare, Kristoffer Tabori.

När vi träffades 1993 var Viveca Lindfors över 70 år och i full gång. Fortfarande hade hon både teater- och filmelever hemma i New York. Men hon återvände mycket gärna till Uppsala, där hon tillbringat sina första levnadsår.

Hon dog på Akademiska sjukhuset i Uppsala mitt under arbetet med en Strindbergspjäs, ”In search of Strindberg”, som skulle ha visats på Katalin. Men dessförinnan hade hon och hennes teaterelever spelat den både i Örebro och på Mosebacke i Stockholm. Pjäsen, ett collage av Strindbergtexter, hade hon sammanställt och hon spelade själv August Strindberg i svart filthatt.

Viveca Lindfors ligger begravd på gamla kyrkogården i Uppsala. En minnesplåt på huset med Slottsbiografen berättar att här föddes Viveca Lindfors.

Personligt

Viveca Lindfors

Född 1920 i Uppsala. Död i oktober 1995 på Akademiska sjukhuset i Uppsala.

Verksamhet: Skådespelare på film och teater i Sverige och i USA, regissör, manusförfattare, med mera. 1946 skrev hon kontrakt med Warner Brothers i Hollywood och inledde en internationell filmkarriär.

Hon var gift första gången 1941–1944 med filmregissören Harry Hasso (då fortfarande Hartnagel), andra gången 1944–1949 med advokaten Folke Rogard, tredje gången 1949–1953 med filmregissören Don Siegel och fjärde gången 1954–1972 med regissören George Tabori. Barnen John född 1943 i första giftet, Lena född 1944 i andra giftet och Kristoffer född 1952 i tredje giftet antog styvfaderns efternamn Tabori. De två senare är verksamma inom filmbranschen.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Susanne Sigroth-Lambe