Att förlagen traditionellt sett är dåliga på marknadsföring är ett gammalt axiom som på senare år börjat gulna i kanterna. Snarare har just marknadsföringen, även hos finförlag som Bonniers och Norstedts, varit det som verkligen utvecklats. Men på ett område hänger man uppenbarligen inte riktigt med: Baksidestexterna.

Dessa litterära alster är lika upphetsande som en prövande närläsning av pekoralisten Ofvandahls samlade verk. Trots att språkhjärnan knorrar och protesterar dristar jag mig till några exempel: ”Här blandas högt och lågt”. En verklig klassiker som närmast mekaniskt trycks på allt från kåserisamlingar till mästerverk av litterära Nobelpristagare (de sistnämnda har antagligen godkänt det hela därför att de inte kan svenska).

”En myllrande roman” skriven av ”en av våra främsta berättare.” Jag kan tänka mig en hel del ”myllrande” saker, som myrstackar eller bikupor, men tro mig, uttrycket har gjort sitt som romanbeskrivning. Det är också dags att inse att något är snett på riktigt när mängder av författare påstås vara ”en av våra främsta”. Men när man ändå är inne på författaren ska tilläggas att förlagen sällan kan hålla sig från att beskriva, denne ibland högst obskyre figur, som ”folkkär”. Sannolikheten att han mottagit ”en lång rad litterära priser” är dessutom en verklig lågoddsare.

Kan någon motstå formuleringar som dessa? Jag har ett visst hopp om det. Hursom är jag inte direkt förvånad över att ett antal av de författare som faktiskt lyckats sälja sina böcker genom åren skrivit sina baksidestexter själva. Missnöjet med förlagens förslag förvånar inte mer än regnmolnen i en lågtrycksprognos. Ulf Lundell gjorde det med debuten ”Jack” och lär knappast ha ångrat sig efteråt. Och det hör kanske inte riktigt hit, men en gång (en blöt kväll på den hederliga Stockholmskrogen Kvarnen) började jag prata med brodern till en halvkänd författare. Just då mindes jag inte så mycket av romanerna som jag faktiskt läst, däremot hade en av baksidestexterna fastnat. ”Den var ovanligt bra”, sa jag. ”Vad kul”, sa killen och räckte fram glaset i en skål, ”det är jag som skrivit den. Brorsan bad mig för han tyckte förlagets var för dålig.”

Jag vill härmed rikta en uppmaning till Sveriges författare. Låt inte baksideseländet fortsätta. Ring en bror! Ring en mor! I värsta fall, ring mig! Skona mig från ”ett skimrande språk” eller ”ett kärt återseende” och låt mig för all del slippa ”den efterlängtade fortsättningen” på något jag aldrig läst och aldrig heller kommer göra, om nu inte baksidestexten skulle locka mig till något annat. Och den sannolikheten är, får man konstatera, tämligen liten.