Baksidans floskler

Böckers baksidestexter Àr ofta oacceptabelt dÄliga, konstaterar Fredrik Borneskans.

Foto: Fotograf saknas!

Fredrik Borneskans2014-05-17 08:30
Det hĂ€r Ă€r en krönika. Åsikterna i texten Ă€r skribentens egna.

Att förlagen traditionellt sett Àr dÄliga pÄ marknadsföring Àr ett gammalt axiom som pÄ senare Är börjat gulna i kanterna. Snarare har just marknadsföringen, Àven hos finförlag som Bonniers och Norstedts, varit det som verkligen utvecklats. Men pÄ ett omrÄde hÀnger man uppenbarligen inte riktigt med: Baksidestexterna.

Dessa litterĂ€ra alster Ă€r lika upphetsande som en prövande nĂ€rlĂ€sning av pekoralisten Ofvandahls samlade verk. Trots att sprĂ„khjĂ€rnan knorrar och protesterar dristar jag mig till nĂ„gra exempel: ”HĂ€r blandas högt och lĂ„gt”. En verklig klassiker som nĂ€rmast mekaniskt trycks pĂ„ allt frĂ„n kĂ„serisamlingar till mĂ€sterverk av litterĂ€ra Nobelpristagare (de sistnĂ€mnda har antagligen godkĂ€nt det hela dĂ€rför att de inte kan svenska).

”En myllrande roman” skriven av ”en av vĂ„ra frĂ€msta berĂ€ttare.” Jag kan tĂ€nka mig en hel del ”myllrande” saker, som myrstackar eller bikupor, men tro mig, uttrycket har gjort sitt som romanbeskrivning. Det Ă€r ocksĂ„ dags att inse att nĂ„got Ă€r snett pĂ„ riktigt nĂ€r mĂ€ngder av författare pĂ„stĂ„s vara ”en av vĂ„ra frĂ€msta”. Men nĂ€r man Ă€ndĂ„ Ă€r inne pĂ„ författaren ska tillĂ€ggas att förlagen sĂ€llan kan hĂ„lla sig frĂ„n att beskriva, denne ibland högst obskyre figur, som ”folkkĂ€r”. Sannolikheten att han mottagit ”en lĂ„ng rad litterĂ€ra priser” Ă€r dessutom en verklig lĂ„goddsare.

Kan nĂ„gon motstĂ„ formuleringar som dessa? Jag har ett visst hopp om det. Hursom Ă€r jag inte direkt förvĂ„nad över att ett antal av de författare som faktiskt lyckats sĂ€lja sina böcker genom Ă„ren skrivit sina baksidestexter sjĂ€lva. Missnöjet med förlagens förslag förvĂ„nar inte mer Ă€n regnmolnen i en lĂ„gtrycksprognos. Ulf Lundell gjorde det med debuten ”Jack” och lĂ€r knappast ha Ă„ngrat sig efterĂ„t. Och det hör kanske inte riktigt hit, men en gĂ„ng (en blöt kvĂ€ll pĂ„ den hederliga Stockholmskrogen Kvarnen) började jag prata med brodern till en halvkĂ€nd författare. Just dĂ„ mindes jag inte sĂ„ mycket av romanerna som jag faktiskt lĂ€st, dĂ€remot hade en av baksidestexterna fastnat. ”Den var ovanligt bra”, sa jag. ”Vad kul”, sa killen och rĂ€ckte fram glaset i en skĂ„l, ”det Ă€r jag som skrivit den. Brorsan bad mig för han tyckte förlagets var för dĂ„lig.”

Jag vill hĂ€rmed rikta en uppmaning till Sveriges författare. LĂ„t inte baksideselĂ€ndet fortsĂ€tta. Ring en bror! Ring en mor! I vĂ€rsta fall, ring mig! Skona mig frĂ„n ”ett skimrande sprĂ„k” eller ”ett kĂ€rt Ă„terseende” och lĂ„t mig för all del slippa ”den efterlĂ€ngtade fortsĂ€ttningen” pĂ„ nĂ„got jag aldrig lĂ€st och aldrig heller kommer göra, om nu inte baksidestexten skulle locka mig till nĂ„got annat. Och den sannolikheten Ă€r, fĂ„r man konstatera, tĂ€mligen liten.