Vad ska det tjäna till att titta på ”Babylon Berlin”, tänkte jag, när mina vänner sade att jag inte borde missa SVT-serien. Det finns ju bara en riktig filmsnut och det är kriminalkommissarie Lohmann. Han förekommer i två av Fritz Langs filmer; ”M” från 1931 och ”Doktor Mabuses testamente” från 1933. Filmindustrin gillade att romantisera Berlin redan på den tiden – det dekadenta nöjeslivet, brottsligheten, kontrasten mellan lyx och slum, det vill säga samma saker som idag. Varför nöja sig med en kopia av 1930-talets Berlin när man kan få originalet?

Lohmann är en person som får alla att flytta på sig. Han är stor och fet, går med käpp, är grov i käften, röker cigarr och förenar cynism med mänsklig värme på ett mycket berlinskt sätt. Han är den ende som brottslingarna litar på. De sjunger en retsam sång när de får se honom, men plockar han med sig någon till förhör har han snart fått ur honom allt.

Båda filmerna är fortfarande spännande, och kan rent av skrämmas lite. I ”M” jagar Lohmann tillsammans med Berlins samlade brottslingar efter en seriemördare som är så alldaglig att han verkar omöjlig att identifiera. I ”Dr Mabuses testamente” handlar det om terrorism med syfte att destabilisera samhället; filmen kunde inte visas i Tyskland förrän efter nazismens fall.

Artikelbild

| Wolter (Peter Kurth) och Moritz Rath (Ivo Pietzcker) i SVT-serien "Babylon Berlin".

När jag trots allt började titta på ”Babylon” framstod sedlighetspolisen Bruno Wolter som en osjälvständig kopia av Lohmann. Likheten var alldeles för stor för att det skulle kunna vara en slump, både när det gäller utseende och karaktär: en bufflighet som djupt inom sig gömmer en medmänsklighet som gör att man måste tycka om honom. Men riktigt så enkelt är det inte. Även Lohmann är nämligen en kopia.

Bakom honom fanns en verklig förlaga: Berlins legendariske mordutredare Ernst Gennat. Och för att trassla till det lite extra förekommer Gennat även i Babylon Berlin, från avsnitt 5.

De skrönor som går om Gennat får filmversionerna att framstå som relativt nedtonade. På en hylla ovanför den nedsuttna plyschsoffan i sitt tjänsterum lär han ha haft ett avhugget, konserverat kvinnohuvud, som hade plockats upp ur floden Spree. Utöver mord gillade han tårta. Gennat var så fet att den mordbil han inredde – ett rullande kontor med allt som behövdes för en brottsplatsundersökning – utrustades med specialförstärkning så att den inte skulle få slagsida.

Gennat utvecklade den moderna mordutredningen. Hans uppklarningsprocent var fenomenal. Under 1931 löste han 108 av 114 mord – 95 procent. Som jämförelse klarar den svenska polisen upp 83 procent av alla mord (2018).

Och ibland hittar verkligheten på saker som ingen manusförfattare skulle komma undan med. 1931 sköt ett par unga kommunister ihjäl två poliser på Bülowplatz i Berlin. Gennat pekade ut rätt personer, men kunde inte gripa dem, eftersom de flydde till Sovjetunionen. En av dem återvände så småningom till Östtyskland efter kriget, och karriärmässigt gick det spikrakt uppåt för honom. Han hette Erich Mielke. Från 1957 fram till murens fall ledde han säkerhetstjänsten Stasi.

Av allt Mielke hade gjort under sitt liv blev han bara dömd för en enda sak efter att DDR hade upplösts – det gamla polismordet från 1931. Efterlysningen hade Mielke, praktiskt nog, förvarat i sitt eget kassaskåp under alla år.

Den jag har mest svårt för i ”Babylon Berlin” är huvudpersonen Gereon Rath. Han är så stel att en skyltdocka har mer personlighet. Ta det lugnt, säger mina vänner. Det blir bättre ju längre man tittar. Fast det säger de alltid om tv-serier.