Nils Håkanson tar tåget till Uppsala från Stockholm med Siriushalsduken noggrant virad runt halsen. Fruns arbete i Stockholm gjorde att han tvingades flytta från Uppsala där han levt hela sitt liv, där han blivit doktor i slaviska språk och startade förlaget Ruin 2004. "Dolda gudar" skrev han för att han saknade ett litteraturhistoriskt verk över den översatta litteraturen.
– Jag ville täta till den luckan, och så finns det många som har en skev uppfattning om vad översättning är. Den automatiska inställningen är att översättning ska vara samma sak som originalet men på ett annat språk. Men det enda en översättning per definition aldrig kan vara är samma sak som originalet.
I sin bok skildrar han översättningens historia med hjälp av en mängd kända och mindre kända exempel. Läsaren får röra sig mellan Bibeln och schlagersånger och ju mer man läser desto mer framgår att nästan allt vi vet bygger på översättarnas arbete genom tiderna. Om inte Gamla och Nya testamentet en gång översatts till latin så skulle antagligen inte Sverige ha blivit kristet.
I boken framgår också att översättningen gått från något som man kunnat göra lite som man vill med, framför allt med genrer som ansetts ha låg status, till att bli en konstform där stor förståelse för originalet ska visas. Ett exempel ur mängden på en mindre vördnadsfull översättningskultur är de svenska förlagens massutgivning av amerikanska hårdkokta deckare från 1920-talet fram till 80-talet, där översättarna uppmuntrades att bygga ut dialoger, korta ner miljöbeskrivningar och gärna förstärka handlingen med några egna grälla färgstänk för att få böckerna så lättlästa som möjligt.
– I mitten av 1900-talet började översättarna organisera sig som konstnärlig intresseförening och ställa krav på förlagen att man skulle få bättre betalt. Även internt i gruppen förstod man att man behövde höja sig konstnärligt annars skulle man inte få sina krav tillgodosedda. En modern översättaretik växte fram och man närmade sig originalen mer.
Inom fackbokskategorin tävlar Nils Håkanson med fem andra. En av dem är Carl Henrik Carlsson som forskar på judarnas historia i Sverige vid Uppsala universitet. Boken som har just titeln "Judarnas historia i Sverige" är ett sammanfattande verk av den forskning som gjorts på judarnas historia i Sverige, från det att den första juden Aaron Isaac fick stanna i Sverige utan att konvertera på 1770-talet, till i dag.
– Han var gravör och bodde i Mecklenburg och fick bland annat i uppdrag av svenska officerare att skaffa lyxvaror till dem. När Pommerska kriget tog slut och affärerna gick sämre, bestämde han sig för att åka till Sverige eftersom han hade de här kontakterna med svenskar. Hans familj blev vansinnig och undrade hur han kunde åka dit där judar inte ens fick bo.
Gustav III hade en annan inställning till judar än sina företrädare. Påverkad av upplysningsidéer och av nationalekonomer som ansåg att judar skulle vara bra inom näringsliv och handel bidrog han till att Aaron Isaac efter ett år fick tillstånd att bo i Sverige och ta hit sin familj utan att konvertera.
I det innehållsrika verket beskriver Carl Henrik Carlsson historien om ett folk som på olika sätt försöker bli accepterade i samhället trots att antisemitismen i olika styrka och på olika sätt påverkar deras livsmöjligheter och vardag. Rädsla för ökad antisemitism kunde också vara en anledning till vissa konflikter mellan judiska grupper, framför allt mellan etablerade svenska judar och nyanlända.
– Judarna som bodde i Sverige i mitten av 1800-talet hade exempelvis blivit emanciperade, fått lika rättigheter och dessutom reformerat sin judendom från ortodox till reformjudendom och de var etablerade i samhället. När Sverige fick öppna gränser 1860 fanns det en rädsla hos dem för att det skulle komma fattiga och ortodoxa judar och att det skulle öka antisemitismen.
I Uppsala har det genom historien funnits få judar. Efter andra världskriget kom dock många överlevande och jobbade inom industrin och då grundades också Judiska Föreningen i Uppsala.
Vid sidan av sitt stora intresse för judarnas historia när Carl Henrik Carlsson liksom Nils Håkanson ett stort intresse för Sirius. Nils Håkanson står i klacken och Carl Henrik Carlsson står på läktaren och åker troget med på många bortamatcher. Sirius kulturella kapital ökade ytterligare när även författaren Elin Cullhed blev ett Siriusfan.
– Min pappa berättade om en Facebooksida för Augustprisnominerade som älskar Sirius, då förstod jag ju att jag måste ingå där. Så nu är jag ett fan!
Hennes "Eufori. En roman om Sylvia Plath" handlar om det sista året i Sylvia Plaths liv 1962–1963, innan hon begår det självmord som många har mer kunskap om än kring vad hon faktiskt skrev. Boken har blivit hyllad hos såväl kritiker som läsare.
– Jag skrev den med en sorg över att hennes författarskap avslutades alldeles för tidigt och att så många skapande kvinnor under den här tiden delade hennes öde. Kvinnliga konstnärer skulle måla blommor och inte skriva självbiografiska böcker. Eller skapa för framtiden som Hilma af Klint, och alltså aldrig bli erkänd utan att först dö.
Hon beskriver dessa kvinnor som stjärnor utan stjärnbilder. Att de i motsats till dagens kvinnliga författare, saknade ett kollektiv som kunde lyfta upp dem vilket ibland ledde till ett öde så mörkt som döden. Många kvinnliga konstnärer dog i barnsäng eller tog livet av sig.
– Döden för Sylvia Plath är ju också en befrielse och en utväg från ett liv som inte fungerar. Hon var i mångas ögon och även i sina egna, fru till den mer framgångsrike poeten Ted Hughes. Men jag ville skriva fram en livskraftig och kapabel författare som var i full färd med att skriva sina bästa verk och rodda med två barn och en man som svek henne.
Förutom att vara en roman om otillräcklighet i karriären och moderskapet är det också en roman om självsabotage och självhat.
– Hon är så fruktansvärt självkritisk, det finns ingen som slår på sig själv lika hårt som hon. Samtidigt som hon är grandios i vissa stunder, och sen hatar sig själv igen. Men det självdestruktiva är ju en logisk konsekvens av ett samhälle som förtrycker kvinnor.