Recension
Minns när jag avnjöt min dvd med The Who från Royal Albert Hall, en av deras sista vändor innan basisten John Entwistle avled. De var i övre medelåldern, men musiken brötig och pulserande, på hög volym förstås! Dottern kikade in och utbrast förvånat:
– Men pappa, de är ju farbröder!
Lite så är det med Almost Dead Men, veteraner från Uppsalaband som Rävjunk, Stain, The Sleep, N-Liners och Gabba Heys. Det självironiska namnet stämmer inte med soundet. Flera är runt pensionsåldern, men blundar man låter det klassisk garagerock och förpunk.
Inte pastischartat, utan svettigt och stänkande i minsta gitarriff, med kaxig och rastlös energi. I sin genre förmodligen något av det mest energigivande man kan höra just nu, utan ett enda svagt spår.
De egenskrivna låtarna utgår ifrån rockens mest basala byggstenar, nästan minimalistiskt på sina håll, med sköna feta blockriff, pådrivande rytmer och frontsångaren Sören G Anderssons rock’n roll-attityd, lite som en svensk Iggy.
Apropå Iggy Pop anas ekon av dennes ”Passenger”, och av rockens närmast mytologiska cruisin’-tema, i ett mer mörktonat spår som ”Rider” och i ”Cruising Around” där bandet tar ut svängarna i hypnotiskt malande riff.
Pang på rödbetan, korta simplistiska refränger, stundtals lite som tidiga The Clash. Det enkla är ofta det svåra, att få till det så självklart som i ”Let’s Go” och ”Fight!”. Titelspåret är något av ett credo för den befriande attityd som detta post-förpunkband står för. Se till att volymen är hög nog att störa grannarna!