På fredag 25 september går en verklig teaterklassiker upp på Stora scenen. Bakom uppsättningen står förutom Dennis Sandin även Maja Ravn, scenograf och kostymör med bas i Köpenhamn.
Maja Ravn har arbetat inom teatervärlden i decennier, men "Måsen" är faktiskt den första Tjechovuppsättning hon är delaktig i.
– Arbetet med Dennis har varit väldigt kul och stimulerande. Vi har samarbetat några gånger tidigare, men det är många år sedan senast, säger hon.
Dennis Sandin satte 2013 upp "Tre systrar", en annan av Tjechovs mest kända pjäser. Även det i Uppsala. Att återvända till Tjechov och en annan av hans klassiker har han definitivt inget emot.
– "Måsen" är en pjäs som jag burit med mig väldigt länge, och jag har faktiskt själv gjort rollen som Konstantin en gång för länge sedan innan jag blev regissör, berättar han.
Att pjäsen från mitten av 1890-talet betraktas som en klassiker är logiskt, tycker Dennis Sandin. Han ser den som en guldgruva både för regissör och skådespelare.
– "Måsen" innehåller tillräckligt många bra frågor och tillräckligt få bra svar för att det ska vara möjligt att sätta upp den gång efter gång. Just att inte ge lösningar på problem är typiskt Tjechov. Han låter rollkaraktärerna brottas med sina bekymmer utan att nå fram till en lösning. Slutet i hans pjäser är därför sällan entydigt lyckliga eller olyckliga.
Handlingen kretsar kring en grupp människor som samlas på en lantegendom på den ryska landsbygden. Där finns den uppburna skådespelerskan Arkadina, hennes älskare – författaren Trigorin – hennes son Konstantin och hans stora kärlek Nina. Plus ytterligare en sextett som alla kan betecknas som konstnärssjälar på jakt efter kärlek. Två övergripande teman kan urskiljas: kärleken och konsten.
I Dennis Sandins och Maja Ravns version saknas vackra klänningar, eleganta kostymer och kristallkronor i taket. Rummet är i stället avskalat och påminner om en sorts samlingssal.
– Som jag ser det har Maja skapat ett scenrum där skuggor och ljus samspelar. Här finns en existentiell tomhet men också öar av närhet. Och det är ett rum som utvidgas under föreställningen samtidigt som människorna förblir små. Det är omständigheter som är ganska brutala, säger Dennis Sandin med ett snett leende.
Skådespelarnas kostym för tankarna till 1970-talet: manchesterbyxor, polotröjor och kroppsnära skjortor med långa kragsnibbar.
– Vi vill placera pjäsen i en miljö som är konkret men samtidigt tidlös. 70-talskläderna passar in bra. Publiken ska känna att pjäsens innehåll verkligen angår oss som lever nu, säger Maja Ravn.
Men det finns också några blinkningar till Tjechovs borgerliga 1800-talsmiljö. Som när Konstantin sätter upp sin pjäs och hans scen placeras mitt i det egentliga scenutrymmet. Då blir ett av pjäsens andra teman tydligt – livets teater. Greppet att låta extrascenen vara synlig genom hela pjäsen var en av de första detaljer som Ravn och Sandin ringade in när de påbörjade sin iscensättning.
– Vi människor gör väl alltid audition för livet. Man vill vara med i "pjäsen", bli antagen i truppen – oavsett om det handlar om sociala sammanhang eller kärleksrelationer. Mot det synsättet står idén om att vi i grund och botten är ensamma och alltid kommer vara det – och att vi tvingas hantera den insikten genom hela livet, säger Dennis Sandin.