Uppsala Akademiska Kammarkörs och Drottningholms Barockensembles nyårskonsert i aulan ges för 37:e gången. Kören och orkestern leds i vanlig ordning av Stefan Parkman. Gäster är skådespelerskan Stina Ekblad, pianisterna Lennart Simonsson och Hans Ove Olsson – och Anne Sofie von Otter.
Strax före jul befann hon sig i San Francisco för en serie konserter med New Century Chamber Orchestra. Nu återvänder hon till Sverige och Uppsala, där hon senast uppträdde på trettondagskonserten i UKK 2018.
– Jag blev jätteglad när Stefan frågade, det var ett tag sen vi jobbade ihop. Vi har känt varann sen Musikhögskoletiden på 70-talet då vi sjöng i Eric Ericsons körer. Jag minns särskilt Purcell´s "The Fairy Queen" som Stefan fick i uppdrag att dirigera med Musikhögskolans kammarkör. Jag var med i kören men fick också ett av mina tidigaste solouppdrag på köpet, som älva eller nåt.
Minns du första gången du uppträdde i Uppsala?
– Jag tror att det var på någon av studentnationerna, kanske 1979. Jag, Stefan, två andra sångare och två pianister framförde Brahms "Liebeslieder Walzer". Vi hade jobbat i månader på detta, fått coaching i hur man går in på scen, hur man tar emot applåder och så vidare. Det var en viktig början på en lång karriär!
Vad kommer publiken att få höra dig sjunga på nyårskonserten?
– Det blir lite av varje: några fina skotska folksånger med pianotrio av Beethoven – de görs alltför sällan. Och så blir det två sånger av Schubert. En är den berömda "Ständchen" med kör som handlar om ett smygande nattligt kärleksmöte.
Redan i februari kommer du till Uppsala igen. Vad händer då?
– Jag och Stefan ska tillsammans göra Händels oratorium "Solomon" – i Uppsala, Stockholm och Köln. Jag insisterade faktiskt hos min agentur att få genomföra detta projekt – det blir till att pendla lite mellan olika orter för att få det hela att gå ihop. Jag har ju sjungit mycket barockmusik och känner mig väldigt hemma där. Att få lägga till en Händelhuvudroll i min ålder är en ynnest. Likaså är det roligt att samarbeta med Drottningholms Barockensemble. Några av medlemmarna, inte minst den underbare violinisten Nisse Sparf, har jag ju känt i hela mitt liv höll jag på att säga, men i alla fall i snart 40 år. Honom ska ni vara glada för i Uppsala, han är en gudagåva!
Under 2020 fyller du 65. Upplever du som sångerska någon skillnad jämfört med för 10–15 år sedan? Beter sig stämbanden likadant?
– Att bli äldre innebär att kroppen åldras, det vet vi alla. Med andra ord förändras förutsättningarna också för att sjunga i och med att sång är luftsvängningar som sätts i rörelse av olika muskelgrupper och slemhinnor. Jag upplever att jag måste bete mig väldigt annorlunda i dag för att få fram en klang så som jag vill ha den. Jag övar oerhört medvetet jämfört med 10–15 år sen.
Du har inte några planer på att pensionera dig, gissar jag?
– Att helt lägga ner musiken har jag inga som helst planer på. Jag tycker att det är roligt att undervisa och det blir väl mer av den varan framöver, liksom juryarbete och dylikt i alla de olika sångtävlingar som finns. Men så länge det går att sjunga är jag glad och oerhört tacksam. Jag njuter vanligtvis något enormt av att få sjunga och musicera med alla fantastiska musiker runt omkring mig. Det finns så mycket underbar musik, jag är inte klar än!