Vi träffas i en klassisk, lätt sunkig källarlokal där Almost Dead Men både repar och har spelat in det mesta av sitt debutalbum ”A brilliant future wasted growing up” som släpps till hösten. Jag skojar lite och säger att vi som lokal tidning givetvis värnar ungdomskulturen...

I själva verket är de i 60-årsåldern och över, förutom 50-plussaren Matts Bergkvist vid trummorna som väl får representera ungdomen i detta sammanhang. Övriga medlemmar är basisten Jan Sandred, gitarristerna Magnus Larsson och Tom Stenström, samt sångaren och Rävjunk-veteranen Sören G Andersson som är äldst i gänget.

Men när de drar igång några låtar är det som att förpunken och den klassiska pubrocken vaknar till liv igen, med fullt ställ och en kaxig, adrenalinstinn attityd som från något svettigt rockhak i mitten på 1970-talet.

Artikelbild

| Almost Dead Men repar i en klassisk, lätt sunkig källarlokal.

– Tom och jag har pratat i många år om att vi ville göra något i den här stilen, berättar Sören G Andersson.

– Mycket har hänt genom åren, flera av oss har familjer och barn som vuxit upp. Vi ville hitta tillbaka till känslan som vi hade när vi var yngre och lirade. När vi fått ihop bandet började vi med att testa Kinks-klassikern ”I need you”. Och allt bara satt, med en gång! Det var två år sedan och på den vägen är det, säger Tom Stenström.

Klassiska röjband som Dr Feelgood, Dictators, Count Bishops och Godfathers sager något om var Almost Dead Men har sina preferenser.

– Rak tung rock, i en stil som ligger strax före punken, en blandning av glädje och aggressivitet. Och låtar som har tydliga hooks och refränger, så som man gjorde låtar förr, fortsätter Tom Stenström.

Artikelbild

| Sören G Andersson sköter sången.

– Det är musik som inte har något bäst före-datum. Och det känns ännu roligare att lira nu, mer prestigelöst liksom, inflikar Magnus Larsson.

Låtarna skrivs mestadels av Tom Stenström och Sören G Andersson som gör texterna.

Artikelbild

| Magnus Larsson, Jan Sandred, Sören G. Andersson, Tom Stenström och Matts Bergkvist bildar tillsammans Almost Dead men.

– Jag skrev mycket låtar i de tidiga banden jag spelade med, sedan blev det mest covers. Men nu är låtskrivandet igång igen och det bara sprutar idéer ur skallen, säger Tom Stenström som samlat på sig en ”bank” av riff genom åren.

Sedan bidrar alla i bandet till det färdiga låtresultatet, med idéer och detaljer längs vägen.

– Gitarrsolon är inte vår grej. Det handlar mer om att hitta riff och licks, säger Magnus Larsson som har en drivande roll i detta, men inte vill kalla sig sologitarrist.

Och sångtexterna, ja de rymmer mycket av det ”klassiska bluesköret” om olycklig kärlek och brännvin, som Sören G. Andersson och Jan Sandred beskriver det. Men också kommentarer kring samhällsklimat och vulgärkommersialism.

De ”nästan döda männen” betonar att man i första hand är ett liveband, nya spelningar planeras till hösten. Inte arenor utan mindre ställen där man har publiken tätt intill. Vid senaste framträdandet på en pub i Uppsala var det fullspikat.

– Vår naturliga publik är i mogen ålder och har själva vuxit upp med den här musiken. Men jag tror vi kan dra yngre också, inte minst de som hör till den nyare stoner-generationen, säger Jan Sandred.

Dresscode är viktigt för Almost Dead Men, med stil och finess. Det ska synas vilka som är bandet.

– Vi kliver upp som mogna gentlemän på scenen, men sedan är det fullt ös, säger Matts Bergkvist.

– Åldern har ingen betydelse när vi trycker gaspedalen i botten. Fantastiskt nog så funkar det trots att kroppen är äldre, understryker Almost Dead Men samstämmigt.

Ett band som knappast gör skäl för sitt namn...