Tidigt på valborgskvällen cyklar jag genom Uppsala. Det är lite kyligt och stans uteserveringar är förvånansvärt tomma. Gatorna också, folk flanerar i små grupper och visst, jag träffar på ett överförfriskat sällskap precis utanför Systembolaget, men det är ju faktiskt inte förbjudet att vara full på valborg ens 2021.
I Tegnérparken i Luthagen har tre unga sällskap ställt upp kubbspel. Ett av sällskapen sitter på gott avstånd från varandra i medhavda solstolar. Från en spelare strömmar musik. Det är inte någon nämnvärd trängsel, sällskapen är små. Det ser så himla trevligt ut – och jag blir plötsligt rörd.
Det är så lätt att vara medelålders och offra ett valborgsfirande eller två. Man är 47, har varit med förr, har sina lustiga sista april-berättelser klara och fotoalbumet fullt. Till råga på allt är man rätt trött, sitter helst framför Netflix och håller sin älskade i handen.
Annat är det för studenterna. Deras ungdom är här och nu. De minnen som de ska sitta och jäsa över som 47-åringar skulle ha skapats denna vår. Denna vår skulle bli deras "när jag pluggade i Uppsala"-berättelse, deras "tokiga valborgsminne" att dra upp på framtidens fester. Att i detta läge tvingas ställa in en valborg på grund av en pandemi är faktiskt ett rejält ingrepp i livet. Man kan fnysa hur mycket man vill över att "det kommer nya fester", men såhär är det: Ungdomarna offrar verkligen något.
Jag tycker också att det är helt rätt att de gör denna uppoffring. Men det känns också bra att tänka till lite. Att inte bara bli arg när någon är nonchalant inför smittspridningen, utan också glad när folk gör rätt. När kampen mot viruset faktiskt kämpas tillsammans – av unga som gamla.
Med det vill jag säga tack, Uppsalas ungdomar! Tack för att ni offrat ännu en valborg! Tack för att ni bryr er om era medmänniskor så mycket att ni satt er ungdoms vår på paus.
Nästa år önskar jag er den största fest Uppsala kan uppbringa. Jag önskar er en fest som skapar så många roliga minnen att också ni kan sitta i soffan som medelålders och vara mätta. Själv ser jag fram emot att få vara tanten som promenerar förbi en fullsmockad Ekonomikumpark utan att blänga på den som lämnar kvar sopor. I stället ska jag le och tänka att ordningen äntligen är återställd.