De senaste åren har jag ägnat mig åt en dansform med rötter i Afrika. Salsan, som jag tidigare provat på, har också afrikanska rytmer, som smält ihop med engelsk folkdans. Vilken spännande tanke att krydda den importerade skotska dansen schottis med lite afrikanska rytmer! Annars finns ju en dans från Polen, polskan, som har ett otroligt sug i svängen – särskilt i tappningen från Boda i Dalarna.
Ja, kulturen ringlar som en dans över länder och världsdelar. ”Svenska” folksagor berättas i olika versioner i hela Eurasien. Evert Taubes visor har mer än bara impulser från Latinamerika. När Sverigedemokraterna nu vill ta pengar från biståndet (antalet svältande ökar, se Debatt, A5), för att ge till bevarandet av ”det svenska kulturarvet”, manifesterar de sin beklämmande historielöshet och okunnighet parat med svindlande cynism.
SD vill ha en ”tydlig förteckning” över det ”viktigaste” i den ”svenska” kulturen. Sveriges Hembygdsförbunds Jan Nordwall säger, naturligtvis, att man inte kan identifiera en etniskt ren svensk kultur. Studenter på Musikhögskolan, med folkmusik som specialitet, har nu startat Knätofsmanifestet i protest mot främlingsfientlig kulturpolitik.
I senaste numret av Liberal Debatt skriver Lennart Nordfors att SD främst är ett ”kulturparti”, vars hela politik går ut på att försvara vad de uppfattar som ”svensk” kultur mot något slags attack från ”främmande” kulturer via invandringen.
Det som skrämmer allra mest är dock den tydliga parallellen mellan nazisternas tal om ”entartete Kunst” – ”urartad konst” – och SD:s tal om ”stötande” och ”sjuk” konst som de anser ska svältas ut. Som exempel på ”sund” konst har SD ironiskt nog angett ett verk av Anders Zorn, föreställande undergivna kvinnor iklädda huvudduk (!).
”Kulturen ska vara positiv och inte provocera”, anser SD. Därmed vill de strypa kulturens frihet. Den ska godkännas av någon, Gud vet vem. Men då talar vi ju inte längre om kultur, utan om utsmyckning. Och alla ska uppenbarligen ha samma smak.
Kultur är ju summan av allt som människor på jorden skapar för att hantera och förstå sin komplicerade och ibland skrämmande och obegripliga omvärld. Att förbjuda ”negativ” kultur är lika korkat som att förbjuda mardrömmar.
Den monokultur som SD strävar efter är ett isolerat ghetto, där ingen skulle dansa vare sig afrodans, schottis eller polska, sjunga Taube eller läsa Askungen. Där skulle Jimmie Åkesson glatt marschera omkring i sin hyrda folkdräkt.