"Vill man vara snäll, skulle man kunna påstå att det var mediokert"
SÖNDAGSKRÖNIKA. Vi vrider tillbaka klockan till någon gång i början av september 2007. Det här skulle bli vintersäsongen uppsalapubliken sent skulle glömma.
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Den här uppräkningen kan göras hur lång som helst.
Men då vintersäsongen summeras, är allt precis som vanligt; Det var Fyrisfjädern som kunde, ville och orkade leverera. Klubben vann lag-SM och gjorde på det hela taget en säsong som är mer än godkänd - även om det just nu ser ut som om Elin Bergblom inte kommer att få åka till OS i Peking.
Men övriga? Vill man vara snäll, skulle man kunna påstå att det var mediokert, men det skulle vara en förskönande beskrivning på en vintersäsong som i stället skall sammanfattas som riktigt usel. Det finns i och för sig grader i helvetet och besvikelsen är väl olika stor beroende på vilka lag vi analyserar, men den riktigt stora besvikelsen är utan tvekan Uppsalas basketlag som gav begreppet flopp ett ansikte.
Det är nog åtskilliga som i dag undrar hur det kunde bli så här?
Personligen tänker jag allra mest på webb-tv-bilderna från den tredje SM-kvartsfinalen borta mot Plannja, en match som Uppsala ägde fram till den tredje quarten, men där spelet kom av sig så snabbt och så brutalt, att man började fundera över om det vilar någon slags förbannelse över Uppsalas lokala lag i de stora arenasporterna. Begrepp som vinnarkultur och vinnarskallar är i alla fall inte synomynt med dem, det fick vi en ny påminnelse om den här vintern.
Dessbättre har de flesta av oss en inbyggd psykologisk mekanism som gör att vi förtränger det onda och i stället minns de ljusa stunderna, en mekanism som växer sig starkare med tiden och om fem månader är vi sannolikt på ruta ett igen med nya förväntningar, gulddrömmar och med hopp om att den här onda cirkeln skall brytas.
Om inte Sirius fotboll gör det innan dess, vill säga.