Vild och fri med vardagsförbud
"Max en kaka/person", "var vänlig rör ej". Varför finns vardagsförbuden egentligen, undrar Johanna Stenius.
Johanna Stenius är en 31-åring frilansjournalist i Uppsala.
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
En högst vanlig sushibuffé i centrala Uppsala en vanlig måndag blir droppen som får bägaren att rinna över. Jag och mitt lunchsällskap förvandlas till minirebeller. Fyllda av en känsla av att vi sysslar med något större lassar vi tallrikarna fulla med sushi som vi sedan metodiskt petar bort hälften av riset från och lägger i en demonstrativ liten kladdig hög. Bara för att det stod att man inte får och för att det är så absurt. Och händer det något? Kommer sushikocken ut med filékniven i högsta hugg? Nä.
Varför finns vardagsförbuden? "Max en kaka/person", "Bläddra inte i tidningarna" och det absolut vanligaste "var vänlig rör ej". Något med deras simpelhet gör att suget att bryta mot dem blir starkt. Speciellt om man är en vanligtvis laglydig person som alltid sätter på säkerhetsbältet och kollar om det kostar extra med påtår. Då kan vardagsförbuden ge en skön möjlighet att få känna sig lite vild och fri. Sträcka fram fingret och försiktigt peta på den bräckliga vasen för att se om ett larm ska gå. Låta foten sakta glida över den gula linjen på rulltrappan. Ser mig omkring, ska det komma en kontrollant och lägga en tung hand på min axel? Nähä.
Men jag fick ett kort utbrott av lagbrott förra veckan. Strax efter sushiincidenten "glömde jag bort" att betala för en kokosboll. Jag vet inte varför jag gjorde det. Kön till kassan var så lång och lunchen jag just hade ätit hade varken varit god eller billig. Kaffet ingick och påtåren var gratis. "Jag tar en kokosboll och betalar sen när kön lugnat sig" sa jag till min bordsgranne. Och sen glömde jag. Raderade ut kokosbollen ur hjärnan och när vi reste oss och gick, jag lämnade bara lite kokossmulor kvar på bordet, var det utan vare sig skuld eller skam.
Men det var över gränsen. Jag har nästan fått lite panik när jag tänkt på kokosbollen sen, och funderat på att gå tillbaka och betala.
Kanske är det ändå bra med små vardagsförbud? Just för att det inte händer något om man bryter mot dem. Som en service till oss som inte bryter de regler och lagar som verkligen betyder något. Så att vi får känna oss lite vilda och fria.