Siffran 200 000 har satt griller i huvudet på oss. Att leva upp till att kallas storstad har skapat en identitetskris hos oss som tar sig uttryck i ett ännu starkare mindervärdeskomplex. Ju större vi blir, desto mer jämför vi oss med andra, och desto mindre känner vi oss.
Som reporter på City får jag prata med många som skapar nöjesevenemang eller öppnar nya restauranger och butiker i Uppsala. Trots att jag sällan för huvudstaden på tal blir det nästan alltid snack om Stockholm. Jag ber inte om någon jämförelse, men får nästan alltid höra att: ”Snart finns det så mycket att göra och handla här i Uppsala att folk inte behöver åka till Stockholm längre.” Ett inpräntat mantra som rullar hos var och varannan intervjuperson, men jag tror att det är fel väg att gå.
Lokalpatriotismen vilar allt tyngre på våra storstadsaxlar, men behovet av att hävda oss känns ibland lite naivt. Jag menar, vi kommer aldrig att ha VM-final i fotboll på Studenternas eller en Bruce Springsteen-konsert i stadsparken. Varför inte bara acceptera att vi är Sveriges största småstad?
Jag vet inte hur många svenska mästerskap som har avgjorts på Fyrishov och hur många små nischade festivaler på typ Grand som har lockat besökare från hela landet, för att inte säga världen, till Uppsala. Att det handlar om sporter och artister bortom rampljusets heta strålar, och festivaler på teman vi inte ens visste fanns är ju både charmigt och smart.
Min poäng är att Uppsala aldrig kommer att stå värd för vare sig VM-finalen i fotboll eller Eurovision, oavsett vad vi gör. Antingen kan man tjura över det, eller så fortsätter vi att arrangera SM i sporter som inte så många bryr sig om och festivaler i musikstilar som inte spelas på radio.
Det kanske inte låter så glamouröst, men jag kan lova att för alla dem som väl bryr sig i just den grenen är Uppsala hur grymt som helst.