Jag sitter på min soffa och konstaterar att min hjärna har samma konsistens som havregrynsgröten jag åt till frukost. Jag häller upp en skvätt whisky och säger till mig själv. ”Mörkret hade redan hunnit falla och han hade endast Mr Bourbon som sällskap ...” Jag hånflinar åt mina små problem och konstaterar att ikväll är jag visst huvudpersonen i en 50-talsdeckare.
Tidigare hade jag skyndat förbi en tiggare som tog skydd för regnet utanför ICA-Väst. På väggen bredvid henne satt en löpsedel med en bild på vår statsminister och jag fascinerades över hur olika rolluppsättningarna är i deras livshistorier. Om hur den tiggande kvinnan har helt andra förutsättningar till att påverka sin historia än vad jag har.
Född och uppvuxen i en medelklassfamilj i Östhammar, tillhörandes både ett priviligierat kön och etnisk grupp kan jag inte säga något annat än att jag föddes med de bästa av livsvillkor. Jag har kunnat, och uppmuntrats till att, styra mitt liv i den riktning jag önskat.
Så nu sitter jag här, trött efter att ha arbetat med yrket jag valt att utbilda mig till. Det är en lyx värd att skåla för. I dag var kanske en sämre dag, men hur skulle jag kunna uppfatta de bra dagarna om jag inte hade de dåliga?
Det ligger mycket i uttrycket att ”Världen är en scen”, eller själva livet för den delen. Vilken genre mitt liv tillhör skiftar å det vildaste, ibland flera gånger per dag. Och ofta handlar det om vilket perspektiv jag väljer att betrakta tillvaron från.
Som när jag vissa sterilgråa dagar byter ut whiskyn mot en banan som får fungera som mikrofon medan jag håller små dramatiska monologer inför en publik av påhittade vänner (de klappar alltid på rätt ställe).
Livet är tack och lov långt ifrån en monolog och alla människor vi möter är lika mycket huvudpersoner i sina liv som jag i mitt. Vi är alla alltså precis lika viktiga, precis lika mycket värda. Oavsett om det handlar om tiggarkvinnan utanför mataffären eller vår statsminister.