Jag är 56. En siffra för en del, men en ålder för andra. I huvudet är jag kanske 35, eller ibland 15. Det beror på situationen och sinnesstämningen.
56. Det betyder att jag snart är pensionsmässig. Fast snart är ju en definitionsfråga. Tio år dit, mycket kan hända.
Jag kan dö. Fast det är ju inte ett alternativ om man får bestämma själv.
Jag kan ånga på i samma tempo som nu. Och så vips står man kanske där vid dagen D och undrar om det var värt det.
Jag kan kasta om helt och byta karriär.
Eller så kanske jag inte kan det? För siffran 56 är inte bara en ålder, det kan också vara ett hinder. Det finns fortfarande arbetsgivare som tycker att 56 är urgammalt. De söker efter unga, hungriga, snarare än äldre och visa. Gammal lika med improduktiv. Erfarenheten är inte viktig. Ung och nyfiken slår högre. Snygg också. Ser du bra ut har du större chans att få jobb, enligt forskaren Henrietta Huzell, som särskilt pekar ut handeln, samt hotell- och restaurangbranschen som utseendefixerade.
Det är svårt att hävda ung och snygg i mitt CV. Men nyfiken och hungrig är jag ju! Och jag har aldrig jobbat så hårt och intensivt som nu. Barnen är stora, jag blir sällan sjuk och jag kan luta mig mot erfarenhet och kunskap förvärvad genom många år i yrkeslivet. En pangsatsning för vilken arbetsgivare som helst, kan tyckas.
Herr X ringde mig förra veckan. Han berättade att han nyligen fått nobben som chaufför eftersom han fyllt 63. ”De sa att de ville satsa på yngre krafter.” Han vill inte gå vidare till Diskrimineringsombudsmannen (DO), utan har fixat annat jobb. Men bussförarna som drev en liknande process mot bussbolaget Keolis 2015 vann i Arbetsdomstolen. De var inte för gamla för att köra buss fast de fyllt 70, tvärtemot vad deras arbetsgivare ansåg. Så han kanske hade haft ett case.
Herr X tycker att det är förjävligt och räknar upp tre andra personer i sin närhet som råkat ut för liknande bromsklossar i yrkeslivet. ”Men vi vet att det inte är någon idé att anmäla, vi bygger våra fall på känslor, och det håller ju inte i domstolen.”
Han har förmodligen rätt. DO fick in 210 ärenden som gällde upplevd diskriminering på grund av ålder förra året. De fall som avgjorts under åren är få. Ofta är åldersdiskrimineringen subtil och svår att bevisa. DO konstaterar också att det finns ett stort mörkertal här. Många struntar i att anmäla.
Arbetet är en väsentlig del av livet och särskilt viktigt blir det i slutet av ens yrkesverksamma bana. Att förlora jobbet vid 60 är ofta tufft. Man är för ung för pension, men för gammal för ny karriär.
Det paradoxala är att vi 55-pussare behövs mer än någonsin nu. Fler måste jobba längre. Och många är inställda på att få jobba, kanske ända in i kaklet. Alla ser inte med glädje fram emot det lugna rofyllda pensionärslivet. Vi vill, vi behövs och vi kan. Så det borde knappast vara något problem, eller hur?