Kan du skicka skräbacken?
Oförstående blickar möter varandra i samförstånd, och det går upp för mig att ingen förstod vad jag sa. Ordet jag använder är marsianska, för det betyder ingenting på riktigt. Det är ett familjeord.
Dialektala skillnader i ordbetydelser fascinerar mig, så som att skåningar kallar rumpan för ballen (jag vet, det är helt sjukt). Eller att man inte går längs Fyrisån utan "endes ån" här i Uppsala. Men det finns också ord som skapas i olika sociala sammanhang. Jag minns hur vi i vindhemspojkarna p85 sa errold i stället för ärligt, och hur vi i ett annat gäng fortfarande kallar ansiktet för lejban, och allting som är gott för gittmous.
Så där håller väl alla gäng på, men det som besvärar mig är ord som man använder utan att veta om att de är fel. Jag skulle ju inte gå på en frackmiddag på slottet och säga "ursäkta min herre, du har någonting i lejban", men… vid ett flertal tillfällen under mitt vuxna liv har det gått upp mig att delar av min vokabulär består av ord som bara min familj använder och förstår. Uttryck som jag har växt upp med och som jag tror är en del av det svenska språket. En efter en uppdagas de, när jag råkar använda ordet ute i den riktiga världen, och desperat söker en bekräftande blick runt bordet från någon som förstår.
Men nej, det är ingen som skickar skålen där vi har enats om att slänga räkskalen när jag ber om skräbacken, och jag tvingas till insikten att ännu ett familjeord har avslöjats.
Oftast blir det ju bara en komisk situation och jag bjuder på att folk kanske skrattar åt mig. Samtidigt kan jag inte låta bli att känna mig lite lurad. Som om jag levt i min familjs egna The Truman Show. Ni vet filmen där Jim Carreys liv i visar sig vara en gigantisk dokusåpa med noll verklighetsförankring.
Just därför har jag lagt ord som lumpare, kollikotta och rostebrödapparat på hyllan för länge sen, men varför egentligen? Det kanske finns massor av oupptäckta familjeord kvar och även om de inte är ord på riktigt, är de riktiga för mig. Om någon av er vill använda skräback, så blir jag bara stolt. Varsågod!