Reaktionerna säger något i sig. Trots att det i dag finns poddar, föreningar och forum för och med kvinnor som lider av sin pms är frågan uppenbarligen fortfarande känslig, för privat för att prata öppet om.
Kanske bottnar det i kontrollförlustens låga status eller i en oro över att bli reducerad till kropp, när kvinnor i så många år kämpat för att inte bli förminskade till just det. Kanske är det tajmingen – att prata om hormoner mitt i en pandemi, eller så beror det bara på att samhällets kunskap är låg. "Det finns fortfarande så mycket fördomar kring diagnosen", skriver en kvinna på mejl.
På sistone har jag skummat säkert ett hundratal inlägg i en Facebookgrupp för personer som lider av sin pms. I tråd efter tråd ventileras ångest, ilska, sömnsvårigheter, spruckna relationer, självmordstankar och alla möjliga och omöjliga kombinationer av kosttillskott, p-piller och anti-depressiva som kan hjälpa till att mildra symtomen. Trots att uppskattningsvis 3-5 procent av kvinnor i fertil ålder lider av pmds, premenstruell dysforisk störning, finns i dag ingen lösning som går till roten av problemet, även om flera studier har varit nära en.
För de kvinnor som söker hjälp hos vården är det framförallt p-piller och anti-depressiva som står till buds. Och det hjälper – men inte för alla. För dem återstår i princip att uthärda, eller hitta alternativa vägar som kostar skjortan. Två som vet är Alva Ryrholm och Saska Björck, som UNT skrev om i går.
Varför? Jag ställer frågan till Inger Sundström Poromaa, professor i obstetrik och gynekologi vid Uppsala universitet. Hon menar att det beror på två saker. Dels att svår pms är något som enbart drabbar kvinnor, dels att det inte dödar.
"För donatorer och forskningsstiftelser känns det viktigare att ge pengar till sådant som räddar liv. Det kan jag förstå", säger Inger Sundström Poromaa.
Men, säger hon också, konsekvensen blir att mycket av det som kvinnor drabbas av – som endometrios, svår mensvärk eller klimakteriebesvär – det förväntas de bara leva med, trots att det påverkar livskvaliteten mycket. Samtidigt ser hon en möjlig väg framåt: att kvinnor själva engagerar sig i att samla in pengar till forskning som rör kvinnospecifika frågor.
Och det vore väl knappast första gången i historien som kvinnor tar saken i egna händer.