I den tredje delen i vår serie om äldreomsorgen är två av tre medverkande anonyma.
Där berättar personal i äldreomsorgen om hur de upplever kommunens besparingar. En av sjuksköterskorna, som jag kallar för Elin, beskriver stora brister i omvårdnaden av de äldre. Det gör flera andra också.
Men de flesta jag pratar med resonerar som Elin: De vill berätta, men bara om de får vara anonyma.
Det är inte ovanligt att tidningar har anonyma källor. Många berättelser är viktiga att berätta även om någons identitet behöver hållas hemlig. Och självklart är det förståeligt att inte alltid vilja bli publicerad med namn och bild i tidningen, av flera skäl.
Men i det här fallet sticker en del av skälen ut.
Flera säger att de är rädda för att det ska påverka framtida arbetsmöjligheter.
En person vågar inte riskera att bli av med arbetspass.
En vårdtagare vill inte medverka för att hen är rädd att få sämre omvårdnad på sitt boende.
I Sverige har alla offentligt anställda rätt att lämna uppgifter till media och en myndighet får inte ta reda på vem som läckt informationen. Det kallas för meddelarfrihet.
Arbetsgivaren får inte heller straffa den som lämnat uppgifter om verksamheten, varken med varningar eller avsked.
Kommunala verksamheter omfattas av dessa regler. Patientsekretess råder förstås när det handlar om vården, men personal har rätt att berätta om sin arbetsmiljö – ingen kan påstå något annat.
Så, vårdpersonal, våga prata med oss journalister!