Jag älskar våren i Uppsala, och när årets första solstrålar börja skina över staden smälter mitt bistra vinterutryck ut i ett brett leende. Promenadstråken längs ån, uteserveringarna, parkerna, gågatan och valborg. Våren tar tag i mig och ruskar mig till liv. Men djupt där inne finns ändå en känsla och en insikt att våren aldrig blir densamma som förut.
I min ungdom handlade våren i första hand om fotbollen. Från kvav luft och brännsår från Diöshallens plastmatta, till att ivrigt kasta sig upp på cyklarna för att, likt ungkalvar på kosläppet, bege oss till träningen på Berthågas odåga till fotbollsplan. Vi trampade snabbt på låga växlar, och lät hojarna skena i Stabbyskogens nedförsbackar. Vrålade ut våra vårskrik, medan kottarna kraschade under däcken på våra city bikes.
Så småningom lockade festerna mer än fotbollen, och Berthåga byttes ut mot Slottsbacken och Ekonomikumparkens kullar. Sena kvällar med för tunna kläder, med långdragna förkylningar som påföljd, och vidriga groggar på vodka och Fanta Lemon. Vingliga promenader hemåt med allsånger och inslag av hångel.
Den totala känslan av frihet som kom med vårens fågelkvitter och annalkande sommarlov infinner sig inte riktigt längre när kontorstider och skrikande väckarklockor påminner om att ett ansvarfullt vuxenliv vilar tungt över axlarna. Någonstans på vägen har vårens höjdpunkt gått från att vara skolavslutningen, via valborg, till lättnadens suck när deklarationen tillkännager skatteåterbäringen.
Mina krönikor brukar ha en glad vändning på slutet, men den här gången blir det inget ”och så levde de lyckliga i alla sina dagar…”. Vårens ankomst bubblar fortfarande härligt i mig, men dess magi tillhör ungdomen, och vårens bästa tid var då.