”Eh. Jaha”, sa hon. Helt utan den entusiasm jag hade väntat mig. Hon var recce på samma program som jag studerade på fram till i våras. Jag var ute och gjorde enkät till City. ”Vad kul, då har vi ju massor att snacka om”, tänkte jag. Hon såg i stället ut att tänka: ”Den här gamla stofilen har alltså inte kommit längre än att han går runt och gör enkäter i Uppsala…”
Det blev inte något samtal om hur hon trivdes hittills eller om hur jag upplevde programmet under min tid. Kanske betraktade hon mina år på programmet som för avlägsna, vad vet jag. Någon sekund senare var nämligen vårt samtal slut, och jag satt där med en annalkande ålderskris.
Är inte jag intressant längre? Nyutexaminerad, 23 år. Glad, hyfsat lycklig. Och så går jag runt och gör en enkät i solskenet, i en av de vackraste städer jag känner. Med lön. Det är väl inte så pjåkigt?
Ändå duger det inte i Uppsala. Här är jag ute, borta, förlegad. En 23 år gammal stofil som egentligen borde vara någon annanstans, typ i en förort till Stockholm, och gå vidare med mitt liv.
Uppsala, min ålderskris är ditt fel.
Vi lever i en segregerad stad. Uppsala skiljer sig mycket åt för många grupper och områden. Mitt Uppsala är studentens Uppsala, det var den delen av staden jag flyttade till och lärde känna. Det är där min ålderskris utspelar sig.
För de som studerar sätts parametern ålder ur spel och din terminstillhörighet avgör plötsligt det som åldern annars påverkar.
Men har du kommit så långt att du inte ens har kvar en terminstillhörighet, som jag, då är du borta från den hela det sociala systemet. Det är inte så lätt att bara byta stad i staden.
I mataffären lyfts blicken allt mer sällan, chansen att stöta på någon bekant är inte längre lika stor.
Varför kan inte förändringen vara smidigare? Måste det vara så här? Tänk vad häftigt om vi kunde koppla samman alla olika Uppsaladelar mer, vilket för övrigt inte bara gäller mellan studenter och ”övriga”. Då kanske övergången blev mer naturlig, jag kunde känna mig ung och glad och gå med lyft blick förbi mejeridisken.
Men dit är det en lång väg – tyvärr. Studentens Uppsala är en bubbla och många vill ha den så. ”Övriga Uppsala” har vant sig vid det där och tänker: Låt studenterna hållas, de försvinner ändå snart.
Det är synd. Vi är många som vill stanna i denna fantastiska stad, och flera gör det också. Ett mindre segregerat Uppsala skulle i alla fall få mig att slippa känna mig gammal och ta det där sista, slutgiltiga klivet in i den riktiga staden. Så blir det en stofil färre i studentens Uppsala.
Filip Johansson är nyhetsreporter på UNT med höstvikariat. I helgen ska han springa sitt första löparlopp i vuxen ålder, Tjurruset i Stockholm, med gyttja, sandtag och mjölksyra.