Uppsala är den stora utmanaren
Vägskälet är passerat och stigen ligger lockande. Rak och bred. Det är möjligen ett mindre minfält som ska passeras men efter det finns det bara lyckliga slut på den resa som egentligen började förra säsongen.
Daniel Legue - reporter.
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Och vägen ligger där. Sexig och inbjudande.
Fredrik Jönzén har imponerat stort med sitt spel. Han rör sig naturligt i tresekundersområdet och har ett rörelseschema som får övriga i ligan att se ut som en stelopererade Zeb Macahan. Han är kort och gott bra mycket bättre än vad jag trodde. Och han är här för att vinna. Det lyfter laget under träningar, under matcher och avgör i ett slutspel.
Stjärnan, den rutinerade truppen och några av Sveriges bästa talanger innebär en mix som inget annat lag kan visa upp. Det enda som saknas är vinnarkultur och det ska inte underskattas i dessa sammanhang.
SM-guldet i basket har aldrig hamnat i Uppsala trots att många i landet ser Uppsala som en självklar basketstad. Loserstämpeln kan vara nog så svår att tvätta bort.
Men nu har man ett drömläge.
Chansen fanns visserligen i en annan tid då man värvade landslagskaptenen och utlandsproffset Jonas Larsson. Problemet då var att gruppen stod för lika mycket mångfald som ett dagis på Lidingö. Då bestod stommen av skyttar i slutet av sin karriär. Nu har man inte bara en stomme och en spets utan en handfull ungtuppar som på allvar väntar på det stora ligagenombrottet. Mitt tips är att Anton Gaddefors och Jonathan Robinson kommer ta chansen.
Jag tänker inte kräva guld men det jag har sett av laget gör att vi i Uppsala inte bara kan kräva utan förvänta oss en trevlig säsong.
Den är ny och lång. På två sätt. Spelformen ändras till en rak serie och vi kommer att se hur ett Uppsalalag kan vara med och utmana på riktigt.
Jag vill se Jönzén dominera och svära. Se TJ smeka i poäng och uppleva passningar och treor som bara Yasin kan bjuda på. Jag vill se Justinas småle i skottögonblicket, kapten Åhrbergs fade away-skott och Rosén få sitt erkännande. Att Gathings svävar mot korgen med ett axelparti som ett formel 1-monster vet vi redan.
Vägen ligger där.
Undvik minfältet bara.
I den värsta av världar raseras nämligen alla långsiktiga gulddrömmar om en ny era så fort man tar något för givet. Jönzéns succé kan mycket väl innebära att han blir ett välbetalt utlandsproffs i Spanien eller Grekland, detsamma kan gälla Yasin Merzoug. Lämnar dessutom Urban Söderman för spel i Europa står man där med långtidskontrakt på en för kort amerikan (Gathings) samtidigt som Gaddefors och Andreas Person inte längre kan stå emot erbjudanden från de amerikanska skolorna.
Å andra sidan är alltid minfält till för att undvikas.
Jag hävdar på fullaste allvar att det här kan bli det roligaste som hänt Uppsala sedan Larry Robinson och Torbjörn Taxén höll hov.
Och det var inte i går.