För tre veckor sedan hade Mediehuset UNT premiär i korpens absolut lägsta division, fotbollens oglamorösa baksida, så långt ifrån läckra finter och snygga mål som man kan komma. Men det är varken den sportsliga kvalitén eller publikvänligheten som gör UNT:s korplag, eller vilket lag som helst för den delen, intressant.
Den sociala isbrytaren som det innebär att slänga ihop ett gäng kolleger i ett helt nytt sammanhang ger ringar på vattnet. Det börjar surras över avdelningsgränser och plötsligt uppstår helt nya konstellationer i lunchrummet.
Aldrig har behovet av ”lite hjälp på traven” varit mer uppenbart än under mina första dagar på Uppsala universitet. Trots att vi var 100 personer som satt och tryckte i bänkraderna var det helt knäpptyst. Den tryckta stämningen bröts först den tredje dagen, när någon modig själ påkallade uppmärksamhet och föreslog en öl på Uplands nation. Jag minns väl föreläsarens förvånade uttryck när han kom in i salen dagen efter.
– Ni måste ha varit ute och druckit öl tillsammans igår, sa han högt för att överrösta det förändrade, pratiga och pulserande rummet.
Jag skämdes för att föreläsaren genomskådade oss och att vi inte fick ändan ur att börja prata med varandra utan alkoholens injekterade mod. Men såna är vi. Det krävs en storstark eller ett fotbollslag för att bryta isen.
Korpens charm ligger ju inte i lårkakor och osexiga 0-0 matcher på en regndränkt grusplan på Fålhagens IP. Att leka fotboll tillsammans är ju bara en ursäkt för att kollegan, som jag har nickat till 100 gånger, helt plötsligt ska stanna till i korridoren och småsnacka lite.
För er som undrar slutade matchen 3-1 till UNT. Själv åkte jag till akuten efter 20 minuters spel och fick gå på kryckor i två veckor. Doktorn sa att Korpfotboll inte är någon idrott, utan en ortopedisk diagnos. Väldigt sant, men för mig är det också en social liten knuff i rätt riktning.