ANNAMARIA OLSSON: Stanna uppe sent i sommar!

Den som kan motivera folk att göra annat än att softa i solen, spontangrilla, dricka uteserveringsöl och socialisera när det är så här fint väder borde få Nobels ekonomipris. Det lär dock aldrig hända. Människan kan inte vara funtad att jobba när det är sommar. För visst känns alla människor som lite bättre versioner av sig själva på sommaren? Folk blir inte bara snyggt gyllenfärgade när de lättar upp klädbyltena, utan också öppnare, gladare och mer njutningsbenägna. Den ständiga frågan som dyker upp när man käkar sin grillbit och dricker sitt lådvin är hur fan man står ut resten av året.

Hur som helst. Av samma anledningar som jag älskar sommaren (och tycker det borde vara sommar året runt) skattar jag klubbandet högt. Det gör helt enkelt folk till lite bättre människor. Klubbande handlar om att skippa plikterna, hänge sig åt musik, dans och vänner och skita i att det finns en morgondag. En del skulle kanske gläfsande anklaga det levernet för att vara omogen hedonism, men jag tycker tvärtom att där finns många sunda ideal att finna. Våra liv går i övrigt mycket ut på att inrätta den mest rationella livsföringen, planera för vad vi skall göra efter studenten, universitetet och pensionen, vad vi ska göra när vi har kommit hem från semestern etc. Att neka sig själv att leva och njuta av stunden känns onekligen lite dumt då åtminstone vi som inte tror på ett liv efter detta faktiskt bara har ett liv att njuta av.

Ibland känns det nästan lite rebelliskt att med av dans bortångat smink lycklig ragla hem fem på morgonen. Lika "rebelliskt" som när man fullkomligen vill vräka i sig chocklad och chips när man tittar på tv-program av typen "Nu hjälper vi en tjockis". Man vill helt enkelt inte ställa upp på att ett bra liv är någon slags tävling i att vara nyttigast och duktigast. Om jag hade spelat humanistisk lärare av uppviglartyp i någon amerikansk blockbuster skulle jag ha skrikit: Carpe Diem! Nu säger jag: Stay up late kids!

AnnaMaria Olsson: Stanna uppe sent i sommar!

KLUBBKRÖNIKA. Det har varit lite problem att skriva den här krönikan. Inte för att det är min sista och att jag vill ta något slags tårdrypande farväl. Nej nej. Det är vädret.