Vi måste säkerställa att alla med viktiga samhällsfunktioner kan hålla sig uppdaterade. Kontinuerlig påfyllning av kunskap skulle behöva bli ett krav för att få behålla sin yrkeslegitimation, skriver Maria Strømme.
Jag föreläser ofta om de framtidsmöjligheter som ny forskning inom teknik och materialvetenskap kan leda till. Då brukar min publik bli förvånad när jag berättar att jag tror att det bara är en tidsfråga innan människan slipper dö av cancersjukdomar. Innan vi får förlamade att gå, har solkraftverk i rymden och innan våra kroppar kan göra sina egna reservdelar.
Men sanningen är att jag liksom alla andra är urdålig på att förutspå framtiden. Historien visar att vi tenderar att överdriva vad som ska inträffa under de närmaste fem åren men att vi i princip alltid underdriver på 20 års sikt.
För att illustrera detta, läs gärna intervjuer med Bill Gates och Steve Jobs från tidigt 1990-tal. Ingen av dem var i närheten av att förutsäga vårt totala beroende av internet och den enorma explosion av informations- och kommunikationsteknologi som vi upplevt. Anledningen är att vi människor tänker linjärt medan utvecklingen i alla tider varit exponentiell.
Detta är ju suveränt, kanske ni tänker. För det innebär att ännu mer fantastiska saker kommer att hända, mer långtgående än de som dagens visionärer förutspår. Det är delvis sant, men det skapar också problem. Att mängden kunskap växer exponentiellt gör det vansinnigt svårt för rätt mottagare att hinna ta till sig och implementera den.
Ta primärvården som exempel. Enligt rapporter från ”Myndigheten för vård- och omsorgsanalys” är primärvårdsläkare i Sverige mer stressade av administrativa uppgifter, och träffar ett lägre antal patienter per arbetad timme än sina internationella kollegor. Detta samtidigt som helt revolutionerande forskningsresultat fullkomligt forsar ut från kliniska studier: Kunskap kring hur man behandlar och botar pre-diabetes, hur kvinnor med den vanligt förekommande hormonrubbningen PCOS blir friska och fertila och om hur övervikt kan behandlas.
På Uppsala universitet är vi i full gång med att ställa om vår undervisning för att möjliggöra ett livslångt lärande. Detta för att människor från industrin ska kunna uppdatera sig och för att man efter ett långt arbetsliv ska kunna få möjlighet att skola om sig för att orka jobba ännu längre.
Jag tror dock att vi måste ta ytterligare steg. Vi måste säkerställa att alla med viktiga samhällsfunktioner kan hålla sig uppdaterade. Kontinuerlig påfyllning av kunskap skulle behöva bli ett krav för att få behålla sin yrkeslegitimation. Detta skulle tvinga arbetsgivare att ge sina anställda tillräckligt med tid för vidareutbildning. På så vis gör vi det vi kan för att den nya kunskap som genereras, snabbast möjligt når ut till alla vars liv beror av den.
Vi ska till exempel inte behöva acceptera högutbildade får bättre vård än lågutbildade för att de själva läst in sig på nya forskningsresultat relevanta för sitt specifika hälsotillstånd. Något som primärvårdsläkaren kanske inte haft en chans att hinna med.
I Uppsala har vi både världsledande universitet och sjukhus, och en mycket välutbyggd primärvård. Vi har det som krävs för att starta ett pilotprojekt som kan bli ett föregångsexempel kring hur vi hjälper ny och livsviktig kunskap att implementeras snabbare. Detta i såväl vården som inom andra viktiga kunskapsintensiva områden.