Söndagsångest
KRÖNIKA. Tanken dyker upp just den här söndagen varje år när jag ligger i soffan och slötittar på Vasaloppet.Det skulle vara häftigt att göra det. Bara en gång. Bara för att få känna på hur det känns. Det finns till och med dagar då man tagit in alldeles för mycket luft och tänkt; Hur svårt kan det vara egentligen? Att hasa runt nio mil på ett par skidor?
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Sedan kommer ångesten och man blir genast lite mer ödmjuk. Oftast samma eftermiddag, men ibland kommer den smygande först dagen efter. Till saken hör, att jag alltid har avskytt monoton träning. För mig har bollen och kampen om bollen alltid varit drivkraften. Det var så när jag var yngre och idrottade och det har inte förändrats ett dugg sedan dess.
Ja, ni ser ju själva. Den här ekvationen har aldrig gått ihop förr, gör det inte nu och kommer sannolikt inte att göra det i framtiden heller, för den delen.
Trots det kommer den här känslan tillbaka, år efter år, och den förstärks för varje sekund som tevebilderna skildrar naturupplevelserna utefter spåret. Jag blir bländad i flera avseenden av den vita snön och får en varm känsla inombords när jag ser de trötta, men lyckliga deltagarna vid målgången, kvinnor och män som gjort uppror mot latmasken och som svarat för bedriften att åka skidor de nio milen mellan Sälen och Mora.
På min lista över saker jag måste göra innan det är för sent, finns i alla fall en svag notering om att genomföra en klassiker. Det blir förmodligen inte Vasaloppet och heller inte Vättern runt. Det lutar nog allra mest åt Vansbrosimningen.
Jag menar, sommar, sol, varmt och skönt i vattnet och en nätt liten simtur på tre kilometer. Hur svårt kan det vara egentligen?
Till sist; Jag skulle tro att samtliga på den här redaktionen är mer träningsvilliga än jag och åtminstone en av dem har provat på att åka Vasaloppet. Hur det gick, får ni läsa om i morgon i en tidning nära er.