På mitt torp är det redan sommar. Mitt i en kohage, inramat av ett rött staket och i skydd av en yvig björk, ligger mitt livs kärlek. Här, i mitt nya potatisland, med mormorstrosor, och barfota på en uråldrig grep, fördrivs mitt livs alla ytliga ting.
Sommaren är för kort för att inte omfamna den villkorslöst. Den är här nu, om du vill. Även när sommarregnet faller njuter jag, sitter under björken med kaffekopp och tänker ”åh vad bra för gräsmattan.” Jag går till bryggan med mitt metspö. Den ligger stilla, näckrosviken. Är glad att jag inte sitter på asfalten utanför Magnussons och äter torsk med primörer för 245 kronor. Dels för att jag föredrar grillad abborre, men även för att jag har maskjord under naglarna. Det regnar stilla. Jag tänker på en bekant som är på en stor fest i Öregrund och jag kan tänka mig hur det ser ut;
Hon sitter på en trädgårdsstol med nygjorda lockar och bitter käft. Antagligen en ljummen cider i handen, en fuktig cigg i mungipan och en gammal filt om sig. Stackare, hon som tillbringade två soliga dagar på Gränby centrum, för att hitta den perfekta klänningen.
Mina vänner älskar mitt torp. De kommer ofta oanmälda efter jobbet, när flygfän och timotej glöder i kvällssolen. De kommer som en leende lyckoarmé genom ängsgräset med lila foppa-tofflor, urtvättade t-shirtar från Stadium, GUSK-byxor och andra modemässiga bottennapp. De vet att jag kommer bjuda på vaniljlikör i en rosenkopp. Jag vet att de har en hel grillkväll där i den dinglande matkassen.
– ”Jag renoverar på dasset, så om ni ska bajsa får ni göra det under en komocka och sen fälla ner mockan över korven igen, säger jag. Kan någon hämta lite timjan till köttmarinaden”?
Jag vet att den enda krydda de känner igen är myntan, en kunskap de erövrat någonstans i slatten av en cubansk romdrink. Jag ler när jag ser de förvirrade blondinerna på knä i kryddträdgården. ”Vilka totala trädgårdsidioter”, tänker jag. Tur för dem att jag skaffade ett torp.