Söderlund: Vad har jag missat?
KRÖNIKA. Vad är det jag har missat? Jag satt på Fyrishovs läktare och rev mitt hår. Uppvisningen mot Helsingborg i går var bara ytterligare ett bevis, dessutom ett ypperligt sådant, till att Storvreta lurat mig och resten av innebandy-Sverige.
Henrik Söderlund - reporter
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag känner mig lurad - och ler åt det.
Storvreta är i toppen för att stanna, något annat är nu omöjligt att få in i min hjärna efter vad som var den värsta utskåpningen som setts i Fyrishov. Det är bara att lyfta på hatten och tacka för uppvisningen.
Det som saknats en del tidigare säsonger verkar nu ligga helt rätt. Stefan Forsman har fått till en tydligare rollfördelning och det är där jag tror den stora anledningen till att det mesta går så bra för tillfället. Förra säsongen var det lite för många som skulle vara stjärnor och det gick ut över spelet.
I år är det som sagt annorlunda. Mika Kohonen, Hannes Öhman och Kim Johansson får glänsa hur mycket de vill, och resten av spelarna i laget ser ut att gilla att de får ta hand om andrafiolerna.
Därmed inte sagt att Storvreta kommer att nå längre än en femte och avgörande semifinalmatch, som man gjorde i fjol, men kommer man bara i närheten av det den här säsongen har man gjort en större prestation.
Men, det måste komma ett sådant också, så bleka som Helsingborg stundtals var kan inte rödtröjorna räkna med att något annat lag kommer att vara under året.
Till sist: Vid ett spelavbrott i slutet av den sista perioden spelades AC/DC:s Highway to hell i högtalarna. Sällan har gästernas hemresa haft ett mer passande soundtrack än det.
Raka vägen hem efter en "helvetes insats".
Highway to Hellsingborg.