HENRIK SUNDBOM: Sanning - en färskvara med kort hållbarhet?

KRÖNIKA. Sedan barnsben har jag fått höra hur viktigt det är med källkritik, men det är först som universitetsstudent jag insett vikten och vidden av det kritiska granskandet. Som studerande ställs man med jämna mellanrum inför så kallade sanningar, som man själv inte vill eller kan acceptera. Ibland känns kunskapen så unken att man misstänker att den malts och packats om både en och två gånger. Att smyga in sin kritik mot en kursbok i litteraturdelen på sin C-uppsats kräver inget större mod. Att säga emot en föreläsare kan vara desto svårare. Den egna forskningen har ibland en lätt förblindande effekt, och det som i själva verket är teori presenteras som sanning.

Ordet sanning har förresten plågat mig ett tag. I Nordisk familjebok från slutet av 30-talet kan man läsa att samtliga forskare är eniga om att människosläktet måste delas in i raser. Man kan läsa om Herman Lundborgs rasbiologiska institut, och om de olika människoraserna. Om deras fysiska och psykiska egenskaper. Om huruvida deras kvinnor är vackra eller inte. Detta är vetenskap. Vetenskap anno 1937. Begripligt återgiven i sin tids stora folkbildande verk, med samma auktoritet som dagens Nationalencyklopedi. Sanning, för 70 år sedan.

Men med tidens perspektiv och facit i hand kan vi lugnt konstatera att Herman Lundborgs sanning, ja hela hans världsbild, var ett flyktigt luftslott. Optimisten i mig anar att både en och två av den store rasbiologens studenter anade falsariet, men att ingen hade mod nog att slå näven i bordet, resa sig upp och säga "Detta är inte vetenskap!"

Det finns en uppfattning bland många studenter att det som sägs på universitetet är sant. Gissningsvis håller den uppfattningen tillbaka utvecklingen. Liksom rasismen en gång varit ett faktum, har jorden varit platt och skapad på sex dagar. Atomen har varit oklyvbar och aga det effektivaste medlet för uppfostran. Framsteg och banbrytande upptäckter har inte presenteras av några lättköpta medlöpare, utan av nytänkande hjärnor som vågat sätta ned foten och säga "Nej, jag tror inte på det du säger." Naturvetenskap må vara bevisbar, men få andra forskare med självinsikt kan göra anspråk på att sitta på någon form av absolut sanning.

Min uppmaning är att just Du skall ta dig i kragen och faktiskt säga ifrån nästa gång du muttrar för dig själv över orimligheter, fabrikationer och övertolkningar. I bästa fall ger du röst åt en kollektiv tanke, och bidrar till en nyanserad undervisning och forskning. I värsta fall gör du dig obekväm, men har i alla fall visat dig intresserad. Och det kan väl inte vara så farligt?

Henrik Sundbom: Sanning - en färskvara med kort hållbarhet?