På Uppsalastation stirrar desillusionerade pendlare på avgångstavlan med en frenesi som om de sett färg-tv för första gången.
Det burrar till i Lars telefon.
– Åh, det är Mälartåg som mejlar. Nu får jag 110 kronor för tåget som inte gick. Jag brukar bara få 103 kronor per inställd resa, säger han.
Lars betalar varje månad 2420 kronor för ett Movingokort som inte tar honom till och från jobbet. För varje tåg som är inställt eller ordentligt försenat ägnar han sig åt att begära ut tågbolagens ersättning för att den tjänst han betalar för uteblir. Det blir 103 kronor per resa. För förlorat liv betalar varken SJ eller Mälartåg.
Lars ler medan han funderar över varför han fick sju kronor extra den här gången. Så kommer han på det.
– Jo, den här gången var det ju inte bara försening utan vi blev ju avslängda i Knivsta också, och det har jag inte varit med om förut. Den förnedringen var kanske värt sju kronor enligt Mälartåg.
Lars och jag är kollegor, men framför allt är vi pendlingspartners. Vi reser mellan hem i Stockholm och jobb i Uppsala. Ingen av oss bor på Stockholms Centralstation, så vi pendlar även till tåget. Den senaste tidens alla förseningar och inställda tåg har gjort oss besatta av att begära tillbaka våra 103 kronor.
Tavlan på Stockholms Centralstation där pendlare flockas. En stor flock är ett tecken på stora förseningar.
– Snart kan vi sluta jobba och bara tjäna pengar på att inte åka tåg, säger Lars som verkar ha en mental skottsäker väst på sig från allt i livet som vill dra ner honom.
Själv saknar jag väst. I stället bygger jag upp en annan typ av sköld till följd av pendlingen. Ett pansar av fett. Varje gång tåget inte går grips jag av en känsla av att det kommer dröja länge innan jag får mat. Kontrollförlustens hunger har inget med behov av föda att göra. Den får mig att fylla väskan med frukt, godis och andra lättillgängliga kalorier. På väg mot en middag äter jag en dubbeldajm från väskans inre environger. Jag kommer en timme sent till middagen med halsbränna och kaninhjärta.
Mälartåg kan ge 103 kronor tillbaka för timmar av försening för den som har Movingokort. UNT:s reporter efterlyser ett avtal där man får förlorat liv tillbaka.
Tågsträckan mellan Uppsala och Stockholm ska ta mellan 36 och 39 minuter med tåg. Det är Sveriges största stad och Sveriges fjärde största stad som krokar arm om oss som inte fått ihop livet på ett och samma ställe. Eller som borde kroka arm om oss, men som den här vintern tagit stryptag om oss. Tågens oförmåga att komma i tid eller ens överhuvudtaget gå, gör sträckan till ett minfält bortanför tid och rum.
Jag har slutat boka in teater-, biobesök eller andra besök som bygger på att något börjar en viss tid i andra änden av tågresan. Jag har slutat ta reda på varför tåget inte går. Vad hjälper mig ett vagnfel i Vagnhärad när jag missade min dotters skolavslutning.
Att maniskt fotografera tavlan med alla förseningar blir en strategi för att hantera frustrationen när tågen inte går i tid.
Varje morgon står vi där i klunga och tittar på den stora tavlan med tågtider. Det är inte bra när klungan är för stor. Då vet man att tågen är sena. Eller inställda. Eller står på perrongen 9 och 3/4 dit man bara kan ta sig genom att springa snabbt rakt in i tegelvägg (Harry Potter jagade också tåg).
Till alla er som inte pendlar och tror att det är något annat än ett sätt att långsamt tömmas på liv, har jag två saker att säga:
- Nej, det är inte mysig egentid då man skriver eller läser romaner. Den som står och väntar på obestämd tid i ett iskallt Knivsta läser inte romaner.
- Nej, vi känner oss inte sedda genom nyfikna frågor i stil med: Hur går det att pendla då? Det bekräftar bara en identitet som ingen av oss ville ha.
Till Lars, min pendlarpartner och vän i tågkaoset: Tack för timmarna. Delade förseningstrauman skapar en speciell sorts band mellan människor.