Jag sitter på närakuten med en inflammerad arm. Den som har varit där vet att väntetiden kan bli lång och att man kan få se en hel del intressanta saker under tiden. Det får jag också, närakuten har nog sin beskärda del av alla sorters människor med pratbehov som kommer med möjliga och omöjliga krämpor. Och så jag, med min inflammerade arm som doktorn i princip rycker på axlarna åt. Inget att göra, gå till vårdcentralen om det blir värre.
Men det som kommer att stanna kvar efter timmen i väntrummet, förutom armvärken, är en man som sitter och pratar tyst i mobilen nästan oavbrutet. Jag känner inte igen språket men det spelar ingen roll. Rösten är omtänksam, lugnande, så lugnande att stunden i väntrummet plötsligt känns mer uthärdlig.
Mobilen är på hög volym, det hörs ett brus som är personen i andra änden. Efter en stunds samtal och en lång tystnad börjar mannen att sjunga lågt in i telefonen, så lågt att jag får lyssna noga för att höra att det inte är en melodi jag känner igen. Han sjunger, säger några ord, sjunger. Det övriga, ganska fulla, väntrummet blir tyst för en stund. Vi tittar ner i våra telefoner, böcker och knän och låtsas som att vi inte lyssnar. Men det gör vi och det är säkert inte bara jag som tänker på de ögonblicken flera gånger under resten av dagen och kvällen.
Det är något speciellt med att ta del av ömhet som egentligen inte är ämnad åt en själv. En förbipasserande kvinna som ger den kristna killen med gitarren en spontan kram på gågatan. Någon som reser sig för någon annan på bussen fast det egentligen inte behövs. En okänd man frågar en sorgsen kvinna på en bänk hur hon mår. Artiklar om fantastiska människor som får brev med hemliga presenter från okända välgörare. Eller helt enkelt några uppsnappade ord eller toner från ett telefonsamtal. Saker som inte har med mig att göra men som får mig att tänka på vad som är viktigt.
Kanske ska man inte skämmas mer för att man ibland pratar för högt i mobilen eller inte kan behärska sina känslor ute på stan. Istället är det fantastiskt att dela med sig. Okej, de offentliga grälen kanske man kan vara utan. Men vaggvisorna och kramarna – dem borde alla få se och höra.